När man är liten..
Jag och maken har redan sen Vilja var bebis sagt att vi inte ska ha barnen sovandes i sängen. Nån enstaka gång är det helt okej.
Det händer inte ofta att barnen sover hos oss heller, då vi väljer att bära tillbaka dem när vi märker att de somnat om igen.
Där av är ju vi föräldrar någorlunda utvilade. För nej, det är inte ens nästan skönt med en fot i sidan/ryggen/ansiktet. Och inte heller en fäktande hand/arm.
Men snusandes av sovande bebis/barn är något underbart. Vare sig det är dag eller natt.
Men ibland. Då blir barnen sådär extra jag-vill-ha-min-mamma-och-pappa-precis-bredvid-hela-tiden.
De är stunder då jag inte sover riktigt bra. Som nu till exempel. Legat vaken i 2 timmar. Varav Ninja sovit i våran säng i 1 timme.
Vet inte vad som är tok. Separationsångest? Växtvärk? Mardrömmar? Det lär jag nog inte få svar på eftersom hon inte kan tala om det. Men hur som så sover hon gott här mellan oss. Tryggt och mysigt!
Jag njuter fast jag vill skrika efter sömn. Maken snarkar på som om inget har hänt.
Men jag är glad att detta inte händer allt för ofta.
Älskade lilla tös!
