Mitt i leken sliter jag upp barnen
Det är mörkt ute och tjejerna ligger i vardagsrummet. Tysta och leker. Vilja och Ninja ritar med färgpennor och Meja ligger i soffan och läser. Kläderna för dagen är på, tänderna är borstade och håret är fixat. De är redo för dagen trots att klockan inte ens är 06:00 på morgonen. De vet att jag när som helst ropar på dem att be dem sätta på sig sina ytterkläder. Det tar längre tid nu när de två stora ska ha både täckbyxor och jacka. Ninja kryper lätt i en ovrall fortfarande. Själv står jag med håret ruffsigt och borstar tänderna.
Just där och då. Mitt i leken känner jag mig som den hemskade mamman i hela världen. För just då ska jag avbryta dem i sin lek för att få med mig dem till fritids och förskola. Vi ska hänga på låset på fritids klockan 06:15 för att jag sedan ska hinna lämna Ninja på förskolan också. Själv ska jag vara ombytt och klar klockan 06:55 på arbetsplatsen.
Tjejerna klagar inte. Meja är snabb på med kläderna för att få springa ner till parkeringen och hjälpa sin pappa med att skrapa rutorna på bilarna. De andra två väntar snällt på mig. Tillsammans går vi ner till bilarna och ger pappan puss och kram. Tjejerna klagar inte.
De blir lämnade på fritids. De två stora först. Enkel puss och kram efter de fått av sig sina ytterkläder. Sen iväg till förskolan. Där kan det ta några minuter längre då Ninja vill kramas i famnen en stund extra. Men till slut ger hon med sig och springer till fönstret för att vinka.
De klagar inte.
Det här har blivit våra vardag. Jag hämtar dem strax vid klockan 16:00. De är alltd uppsatta till klockan 16:30 så marginalen för pappan att hämta finns. Men oftast är det jag som hämtar.
Tjejerna klagar inte att de varit i sin skolmiljö/förskola hela dagen. Mer vaken tid där än hemma.
Det är mer jag som klagar. Jag som inte vill väcka mina barn 05:45 varje vardag. Jag vill inte be dem att klä på sig ytterkläder innan klockan knappt passerat 06:00. Det är jag som klagar. Jag vill inget annat än att hämta hem dem lika fort som jag lämnat dem. Jag är trött när jag hämtar. Kroppen har jobbat, vissa dagar tyngre än andra. Huvudet tar stryk av en hel del på arbetet. Det går inte att koppla bort när man kommer hem heller.
Det är jag som klagar. Klagar på att jag inte orkar med att vara kreativ med barnen, leka med barnen. Ta spontana utflyker med barnen efter fritds, förskola och jobb. Jag klagar.
Jag fick äran, för mig var det äran, att vara hemma med våra barn i fyra år. Fyra fantastiska år med uppfostran av barn, umgänge, lek, bus, kreativitet, utflykter. Jag fick den äran. Fyra år gick snabbt. Tre barn på tre år. Så totalt fyra år hemma. Det var magiskt.
Nu har jag arbetat i fyra år. I och för sig bara ett år som fast anställd. För allt jag ville var att få en fast anställning. Men visst var det skönt att bara jobba vissa dagar, för då lämnades det så mycket tid för barnen.
Barnen växer upp. Det blir en annan fritid nu också. Vi är i ishallen upp till 4 dagar i veckan än så länge. Det är både träningar och matcher. Det är barnens val. De har gjort valet. Jag har den senaste tiden fått stanna hemma. Mina leder gillar inte riktigt kylan i ishallen. Men jag vill vara med dem. Men istället får jag passa på att göra allt det tråkiga här hemma. Disk, städ och tvätt. Då är allt klart när tjejerna kommer hem.
Då är det bara att äta ett kvällsmål och sen krypa ner i soffan en stund tillsammans. Vårat sätt att ge barnen deras behov av närhet innan det är dags att gå och sova. För tjejerna somnar ju tidig, eftersom jag väcker dem så tidigt. Men de klagar inte.
Det är jag som klagar. Att jag mitt i leken sliter upp barnen för våran vardag.
Det gör ont i mamma-hjärtat ♥
Just där och då. Mitt i leken känner jag mig som den hemskade mamman i hela världen. För just då ska jag avbryta dem i sin lek för att få med mig dem till fritids och förskola. Vi ska hänga på låset på fritids klockan 06:15 för att jag sedan ska hinna lämna Ninja på förskolan också. Själv ska jag vara ombytt och klar klockan 06:55 på arbetsplatsen.
Tjejerna klagar inte. Meja är snabb på med kläderna för att få springa ner till parkeringen och hjälpa sin pappa med att skrapa rutorna på bilarna. De andra två väntar snällt på mig. Tillsammans går vi ner till bilarna och ger pappan puss och kram. Tjejerna klagar inte.
De blir lämnade på fritids. De två stora först. Enkel puss och kram efter de fått av sig sina ytterkläder. Sen iväg till förskolan. Där kan det ta några minuter längre då Ninja vill kramas i famnen en stund extra. Men till slut ger hon med sig och springer till fönstret för att vinka.
De klagar inte.
Det här har blivit våra vardag. Jag hämtar dem strax vid klockan 16:00. De är alltd uppsatta till klockan 16:30 så marginalen för pappan att hämta finns. Men oftast är det jag som hämtar.
Tjejerna klagar inte att de varit i sin skolmiljö/förskola hela dagen. Mer vaken tid där än hemma.
Det är mer jag som klagar. Jag som inte vill väcka mina barn 05:45 varje vardag. Jag vill inte be dem att klä på sig ytterkläder innan klockan knappt passerat 06:00. Det är jag som klagar. Jag vill inget annat än att hämta hem dem lika fort som jag lämnat dem. Jag är trött när jag hämtar. Kroppen har jobbat, vissa dagar tyngre än andra. Huvudet tar stryk av en hel del på arbetet. Det går inte att koppla bort när man kommer hem heller.
Det är jag som klagar. Klagar på att jag inte orkar med att vara kreativ med barnen, leka med barnen. Ta spontana utflyker med barnen efter fritds, förskola och jobb. Jag klagar.
Jag fick äran, för mig var det äran, att vara hemma med våra barn i fyra år. Fyra fantastiska år med uppfostran av barn, umgänge, lek, bus, kreativitet, utflykter. Jag fick den äran. Fyra år gick snabbt. Tre barn på tre år. Så totalt fyra år hemma. Det var magiskt.
Nu har jag arbetat i fyra år. I och för sig bara ett år som fast anställd. För allt jag ville var att få en fast anställning. Men visst var det skönt att bara jobba vissa dagar, för då lämnades det så mycket tid för barnen.
Barnen växer upp. Det blir en annan fritid nu också. Vi är i ishallen upp till 4 dagar i veckan än så länge. Det är både träningar och matcher. Det är barnens val. De har gjort valet. Jag har den senaste tiden fått stanna hemma. Mina leder gillar inte riktigt kylan i ishallen. Men jag vill vara med dem. Men istället får jag passa på att göra allt det tråkiga här hemma. Disk, städ och tvätt. Då är allt klart när tjejerna kommer hem.
Då är det bara att äta ett kvällsmål och sen krypa ner i soffan en stund tillsammans. Vårat sätt att ge barnen deras behov av närhet innan det är dags att gå och sova. För tjejerna somnar ju tidig, eftersom jag väcker dem så tidigt. Men de klagar inte.
Det är jag som klagar. Att jag mitt i leken sliter upp barnen för våran vardag.
Det gör ont i mamma-hjärtat ♥
skriven
<3