MarieHeikkilä

När vi gifte oss i december 2010 så valde jag såklart att ta Rickards efternamn eftersom Vilja och Meja redan hette det. Det var liksom inget tal om något annat. Vi blev på någit vis en mer sammansatt familj med samma efternman. Ninja fick ju såklart namnet direkt. Hon slapp heta Flickebarn Eriksson på papper i och med att vi redan var gifta när hon föddes. 

Men sen har jag liksom inte tänkt så mycket på det även fast vi skrev på skilsmässopapprena för en månad sen. Även om tanken slår mig ibland. Just efternamnet.

Men igår så låg jag i soffan och läste Pappa varannan vecka's inlägg om just ta tillbaka efternamn eller inte. Det högg liksom till i hjärtat på något vis. För på ett sätt förstår jag honom. Jag är ingen Heikkilä. Jag är född Eriksson och kommer i grunden alltid att vara det. Men samtidigt nu heter jag Heikkilä. Och det är en bit av mitt liv nu, för mitt liv är mina barn. 

Finns inte på världskartan att tjejerna ska byta efternamn eller ens lägga till Eriksson i deras namn. Dubbelnamn är inget jag föredrar. Långt att skriva och så ska man komma ihåg i vilken ordning och så blir det krångligt med alla dessa myndigheter. För ibland heter jag visst Beatrise när jag ska till läkare och så vidare. Men barnen är födda Heikkilä (även om de två stora fick heta Flickebarn Eriksson nån vecka) och det tar jag aldrig ifrån dem.


Men så blir jag kvar. Det är blandade känslor just det här med efternamnet. Eftersom jag inte är en Heikkilä, så känner jag mig inte rätten att ha kvar det när skilsmässan går igenom i december. För då är jag inte längre en del av Rickard och hans namn på så vis. Förutom barnen då. Men barnen förblir ju mina även om de heter Heikkilä och jag heter Eriksson, vi sitter liksom ihop med blodsband. Som på så vis är startare än namn.

Än så länge så har jag kvar namnet tills dess att allt är klart med skilsmässan och så. Men sen tar nog känslan över mer och jag går tillbaka till att heta Eriksson. Nytt körkort, nytt pass och alla dessa andra kort som måste förnyas i och med ett efternamnsbyte. Det tar emot. Men känslan säger att rätten att behålla Rickards efternamn inte är okej. Jag har inte den rätten. 
Det kommer ju dock stå Eriksson/Heikkilä på dörren då tjejerna kommer att vara skrivna på min adress för postgångens skull.

Som sagt.. Det är mycket blandade känslor kring just det här med efternamnet.