MarieHeikkilä

Känslan jag har haft i kroppen hela dagen idag. Den är svårt att förklara. Ångest över att ha packat tjejernas väska för så lång tid hemifrån. Alltså, de ska ju vara utan mig i över en vecka. Hur ska jag klara mig? Jag vet ju att de kommer ha den allra bästa semestertiden nästa vecka. Men jag.. Jag ska vara 120 mil ifrån dem. Jag kan inte bara åka förbi och hälsa på en kväll när saknaden är för stor. 

Det är nu vi sakta börjar med varannan vecka. Men samtidigt ska vi dela på semestern med tjejerna. Kanske blir det fler äventyr tillsammans. Så långt vet vi inte ännu. Vi får ta det lite som det kommer helt enkelt.


Men jag måste klara detta. Jag ska klara detta. 

Imorgon får jag i alla fall träffa tjejerna igen. Så den stora kraschen kommer ju inte fören på tisdag morgon då jag vinkar av dem när de börjar sin resa mot Finland på morgonen. Då kommer jag krascha. Bryta ihop totalt. 

Dessutom ska jag jobba. Hur det nu ska gå vet jag inte.. Dessutom har jag en helvettesvecka framför mig på jobbet också. Det gör inte saken bättre, snarare sämre. För just nu vet jag att jobb inte är det bästa för mitt mående och situation. Men det är bara en vecka på jobbet. Sen får jag ju ledigt igen. Men just denna vecka blir ju barnen så långt ifrån mig, när jag kanske hade behövt dem som allra bäst. 

Men nu är det pappavecka. Jag ser fram emot att få prata med tjejerna i telefonen när de lyckligt berättar allt vad de gör och hur de har det. 

Jag ska klara detta!