MarieHeikkilä

Direkt efter jobbet styrde jag bilen hem till Rickards mamma. Väl därhemma väntade en mycket glad kille på att få gå en långpromenad. Så på med koppel och iväg.

 

Det är på något vis väldigt rogivande att bara gå. Utan något annat att tänka på direkt. För just där och då är det bara honom jag tänker på. Och det är precis vad jag behöver vissa stunder. Bara tänka på något annat.

Vi kom en bra bit ändå. Dessutom lyckades jag ta några löpsteg med honom i koppel också. Det gick riktigt bra. Han var väldigt följdsam och höll mitt tempo med stegen. 

Den som sa att motion dämpar ångest, den ljög inte i alla fall. Det liksom inföll sig en lättnad efter promenaden. Något som försvann för stunden.

Det började tyvärr att regna ganska kraftigt under våran promenad, så det blev några extra löpsteg hemåt igen. Men samtidigt så var det skönt att det kalla regnet träffade min varma kropp och kylde ner mig lite. Men sen blev jag ju kall också, men det var skönt för stunden.

Det är rogivande med hundarna. Älskar att vara ute och gå med dem. Och jag är så glad att jag faktiskt orkar med att gå ut med honom också. Eftersom han är ju ganska stark också, men samtidigt så tror jag att han trivs bra med mig också. Så jag lär ju förmodligen låna honom fler gånger, kanske dock när det är bättre väder. 

Aldrig trodde jag för flera år sen att jag skulle älska hundar, så som jag älskar dessa hundar ♥