MarieHeikkilä

Jag känner mig väldigt sliten. Kanske ser jag sliter ut också. För trots allt så säger ju både huvudet och kroppen ifrån. Sakta men säkert. För att sen, nångång få kraft att komma tillbaka igen.

Idag var jag på möte med min chef och vår personalchef om min arbetssituation nu och framåt. Just nu kan vi inte göra så jätte mycket förutom att jobba på som jag gjort fram tills nu. Men på sikt så gäller det mina val, sa hon. Personalchefen alltså. 

Jag är trots allt lite lagom rädd för framtiden. För just nu är det lite skämmande oviss på något vis. På sikt så kommer det ju att förändras även för mig. Frågan är ju bara om jag själv ska söka mig vidare eller om jag ska låta vägen ha sin gång och riskera att hamna någonstans där jag inte vill vara. På grund av ett val jag gjort tidigare.

Det skrämmer mig lite. Att valet jag gjorde för ungefär 15 år sedan påverkar mig nu. 

Men jag tänker fortfarande ta en dag i taget. Framtiden finns där, men det är fortfarande dag för dag för att ens ta sig till framtiden. Små steg!

Nu ska jag göra kväll. Varit på årsmöte med Eskilstuna Linden Hockey också. Huvudet är lite tungt efter en dag som denna ungefär!