Jag hade bara henne
En vecka har gått. Det sista andetaget.
Jag hade bara henne. Min mormor alltså. Den äldrekvinna som jag alltid sett upp till. Respekterat. Hon är borta nu. Jag har ingen annan. Det gör så ont.
Vill skriva så himla mycket just nu. Men orden liksom fastnar i mig. Jag får inte ut just de orden jag behöver få ur mig. Eller är det kanske för att jag inte vågar få ur mig dem? Vågar inte sörja utåt. Eller är det såhär jag sörjer?
Jag är så otroligt lycklig över att jag fick vara med min mormor bland de sista timmarna. Att få ge henne den där sista pussen på kinden och tala om för henne att jag älskade henne. Jag var stark när jag egentligen var så svag. Gav hon mig kraften eller hade jag kraften för henne?
Jag skulle prata med barnen. Hur gör man det egentligen? Eftersom jag bara har haft mormor så vet jag inte hur man ska göra sånt här. Prata med barnen alltså. För ingen har lämnat mig förut. De är ju så små, men ändå så förstående. Vi pratar mycket om gammelmormor som barnen säger. Vi tittar upp mot hennes lägenhet. Önskar att hon stod där i fönstret och vinkade åt oss. Är så tacksam för att vi fick bo nära henne. Men hon är inte där.
Våran Meja är våran tänkare. Hon undrar vart vi ska lämna Astrid-blomman, för Meja och gammelmormor har ju namnsdag tillsammans. 27 november har vi gått upp till henne, bara jag och Meja, och lämnat en bukett med blommor som Meja själv får välja. För att få fira deras namnsdag lite. I år blir det inte så. Hon och jag får gå upp till hennes grav istället och lämna en bukett där. Det blir ju inte alls som barnen föreställer sig kanske. Meja tänker dessutom att hon aldrig fick växa om gammelmormor. För gammelmormor var ju så liten och Meja hade säkert knappt bara en decimeter till innan hon var om henne. Men det blev aldrig så. Hon kommer ju såklart att bli länge än henne, men hon kan inte mäta sig mot gammelmormor varje gång vi träffar henne, eftersom det inte kommer hända igen.
Jag måste vara stark för barnens skull. Samtidigt så låter jag dem se att jag är ledsen. För man får vara ledsen.
Samtidigt så funkar jag inte riktigt som jag ska just nu heller. Lite skönt är det att jobba. Tänka på annat, men så fastnar jag med blicken, tänker. Det måste vara det sämsta med att jobba där alla minnen finns. Men samtidigt alldeles underbart att faktiskt få minnas allt.
Jag skulle nog kunna skriva en hel bok om min mormor och mina känslor och tankar om och med henne. För jag hade bara henne. Allt som min mormor har gjort för mig och för min familj. Tänk vilken lycka att få ta med mig det i framtiden. Min mormor var fantastisk och hon kommer förbli fantastisk för både mig och mina barn.
Trots att jag sörjer så är jag lycklig över att hon just var min mormor. Den lyckan ska ingen ta från mig. Någonsin!
Livet ♥.
Jag är så otroligt lycklig över att jag fick vara med min mormor bland de sista timmarna. Att få ge henne den där sista pussen på kinden och tala om för henne att jag älskade henne. Jag var stark när jag egentligen var så svag. Gav hon mig kraften eller hade jag kraften för henne?
Våran Meja är våran tänkare. Hon undrar vart vi ska lämna Astrid-blomman, för Meja och gammelmormor har ju namnsdag tillsammans. 27 november har vi gått upp till henne, bara jag och Meja, och lämnat en bukett med blommor som Meja själv får välja. För att få fira deras namnsdag lite. I år blir det inte så. Hon och jag får gå upp till hennes grav istället och lämna en bukett där. Det blir ju inte alls som barnen föreställer sig kanske. Meja tänker dessutom att hon aldrig fick växa om gammelmormor. För gammelmormor var ju så liten och Meja hade säkert knappt bara en decimeter till innan hon var om henne. Men det blev aldrig så. Hon kommer ju såklart att bli länge än henne, men hon kan inte mäta sig mot gammelmormor varje gång vi träffar henne, eftersom det inte kommer hända igen.
Jag måste vara stark för barnens skull. Samtidigt så låter jag dem se att jag är ledsen. För man får vara ledsen.
Samtidigt så funkar jag inte riktigt som jag ska just nu heller. Lite skönt är det att jobba. Tänka på annat, men så fastnar jag med blicken, tänker. Det måste vara det sämsta med att jobba där alla minnen finns. Men samtidigt alldeles underbart att faktiskt få minnas allt.
Jag skulle nog kunna skriva en hel bok om min mormor och mina känslor och tankar om och med henne. För jag hade bara henne. Allt som min mormor har gjort för mig och för min familj. Tänk vilken lycka att få ta med mig det i framtiden. Min mormor var fantastisk och hon kommer förbli fantastisk för både mig och mina barn.
Trots att jag sörjer så är jag lycklig över att hon just var min mormor. Den lyckan ska ingen ta från mig. Någonsin!
Livet ♥.
skriven
<3