MarieHeikkilä

Det var inte så jag kände mig lättad när jag gick från läkaren idag. Snarare ganska så tom och en känsla av ruta ett igen. Trots att jag hade Rickard med mig som stöd.

 

Läkaren tog sjukdomshistoria och nuvarande status, trots att hon hade läst lite i journalen och visste vad jag sökte för. En väldigt lätt undersökning; det vill säga böja på mina armar och handleder. Så uteslutade hon (i och med att alla blodprover har sett bra ut tidigare) att det är något reumatiskt. Läkaren anser att det är en överansträngning i mina armar (hur det nu kan vara det när jag varit "ledig" från jobbet i 5 veckor och sen jobbar i 6 timmar). Men hon sjukskrev mig i två veckor. Beställde nya prover och så fick jag en telefontid med henne två dagar innan min sjukskrivning går ut. Och inget mer.

Därför kände jag mig ganska så tom när jag gick ut därifrån. Är det såhär det ska vara? Sjukskriven nån vecka hit och dit för att gå tillbaka till jobbet och bli "sjuk" igen. Men läkarna (både hon jag hade idag och den jag träffade i februari) anser att jag är dålig på grund av mitt jobb, där jag överanstränger mig bara av att titta på arbetskläderna ungefär. Och att allt blir bättre om jag får ett annat jobb.

Och där står då jobbet. Arbetsgivaren som haft ett halvår på sig att göra något. Inget har hänt. Ingen hjälp har jag fått. Nu har jag blandat in facket på grund av att jag inte orkar mera. Jag behöver hjälp i mina krig.
Möte inplanerat med facket och min chef i början av oktober. Kändes lite långt dit, men det ska nog gå bra ändå. En dag i taget som min vännina sa till mig.

Rickard kände sig ganska hjälplös också inne hos läkaren. Men han vet ju och andra sidan hur dåligt jag mår med smärtan och så. Han ger inte ritkigt upp ännu, även om mitt hopp har svikit mig. Han har redan skrivit ut några papper om någon egenremiss till Specialistcenter och så ska han ringa till reumatologen på vårt sjukhus och se om jag behöver en remiss från vårdcentralen eller om jag kan gå via egenremiss. För läkaren tänkte inte ens tänka tanken om att skicka en remiss dit. Han tänker kämpa. För jag orkar inte kriga.

Kroppen ger upp. Smärttröskeln har ju blivit så pass hög så jag klarar mig. Men knoppen tar stryk av det istället. För det är galet jobbigt att faktiskt ha ont. Och när jag står där utanför läkarens rum och känner att jag inte blir tagen på allvar.

Nu har jag bestämt mig för att deppa ihop en stund. Vara sur och tvär och inte gilla något. Men bara för en kort stund. För sen ska jag må bra igen. Det har jag bestämt med mig själv! Göra saker som jag mår bra av. Och förhoppningsvis få hjälp att hitta orsaken till varför jag har ont. För nu känns deras anledningar väldigt luddiga!