MarieHeikkilä

Att landa hemma i ett kyligt Sverige igår var bland det skönaste jag har känt på länge. Även om det varma Spaninen var något fantastiskt!

Fast vi landade trots allt i ett mulet Spanien i måndags. Både längbyxa, sticktröja och sjal fick vara måndagens kläder innan jag till sllut anpassade mig efter vädret där nere. Tyvärr anpassade jag mig inte allt för väl så jag brände såklart både pannan och armarna när vi var ute på en längre promenad i onsdags. 

På måndagskvällen gick vi ner till La Mata Beach och kände på havet. Det var inte badväder alls. Vågorna var höga och vi satt på strandkanten och tittade på surfare som tog så många vågor de bara kunde. Det var riktigt rogivande faktiskt. 

Ett hjärta i sanden för att symbolisera oss. Framtiden, dåtiden och nutiden. 

Vi har pratat facetime med tjejerna så gott vi har kunnat varje dag. Det har varit extremt jobbigt att vara utan dem dessa 6 dagar. Något jag helst inte vill göra om. Och att sitta på diskutera saknaden av barnen samtidigt som man har semsester. Det kan bli lite galet. Så vi får väl se!

Vi gick ner till stranden nästan varje dag. Tog en glass i någon av kioskerna, vandrade i vattenbrynet trots att vattnet var kallt. Plocka snäckor. 3 små fick följa med hem.

Tillsammans med en flaska med sand. Mjuk och len sand från La Mata Beach. 

Vi shoppade riktigt mycket till tjejerna när vi besökte både shoppingcentrumen Habaneras och La Zenia. Så jag kan lova att det var lyckliga tjejer som satt på barn på julafton när vi tömde våra väskor på plagg efter plagg och så lite saker till dem igårkväll.

Att vi dessutom träffade på bekanta hemifrån. Eller ja, Rickard har haft med mannen att göra i och med jobbet. Så vi slog följe längst strandpromenaden och åt och drack en hel del gott. Att träffa någon som man kände var ju inte riktigt det jag haft tänkt mig, men Torrevieja är ju ganska vanligt för svenskar. Det finns ju till och med en affär (i korsningen vid lägenheten vi bodde i) som enbart säljer svenska produkter. Så det var ju smidigt att få äta svensk frukost, även om vi var i Spanien. Och vi hamnade dessutom på en restaurang som hette Svensken på Hörnet, som serverade riktigt god svensk mat. Men servicen var inte den bästa då vi fick vänta en bra stund för att få betala och så vidare.

Soluppgången mellan himmel och hav var något av det vackraste jag såg i Spanien. För mycket såg så slitet ut. Både hus, där färgen på fasade lossnat och klotter existerar i mängder, och där vissa ytor är fulla med ogräs, stenar och skräp (enligt mitt öga). Och allt såg så torrt ut. Men såklart såg vi mycket fina hus också. För gick, det gjorde vi mycket. Kanske lite för mycket!

Vi har dessutom sovit. Oj vad vi har sovit. Kanske sovit ikapp all den sömn vi missat de senaste 10 åren kanske. 
Men vi landade i Sverige utvilade, lyckliga, nöjda och tacksamma. Tacksamma för att vi fick göra detta tillsammans. För första gången!

Men som sagt. Jag var mest lycklig över att få komma hem igen. Kasta mina armar kring alla barnen på samma gång och inte helst gärna vilja släppa taget. Men såklart ville ju tjejerna krama sin pappa också. Och jag ville krama min svärmor för att de ställt upp för oss med tjejerna denna vecka. Men ja, nästa gång följer tjejerna med oss. 

Nu är det dock vardag som gäller. Och med vardag innebär det tjejerna 100%. 
Rickard är iväg på företagshockey hela dagen, så själv ska jag rodda i att Meja och Vilja ska iväg på deras sista basketsammandrag, Easy Basket, för denna säsong. Plus att Ninja ska iväg på kompiskalas på Leos Lekland. Men allt löser sig! Jag är redo!