MarieHeikkilä

Jag och tjejerna har fortfarande två veckor ledigt till, men idag var det dags för Rickard att börja jobba igen efter 4,5 veckas ledighet med familjen. Och jag är inte riktigt redo för vardagarna ännu.

Sedan min kropp började göra uppror så har Rickard kommit med kaffe på sängen varje morgon. Dels för att vara snäll och dels för att min kropp inte alls samarbetar med mig på morgonen. Stelhet och en förjäklig smärta innna alla leder är varma nog till att ta sig ur sängen. Igår bad jag honom att komma in med en kopp kaffe på sängen innan han skulle åka iväg till jobbet. Det vill säga; 06.15. Han satt en stund på sängkanten medan jag försökte vakna till liv, men var ju såklart tvungen att åka. Jag drack mitt kaffe och surfade runt i mobilen i lite drygt en timme. Inga barn vakna och till slut som somnade jag visst om jag också. För att sedan vakna en timme senare. Fortfarande inget barn vaken trots att klockan visade 08.15.

Men när tjejerna väl hade vaknat några minuter senare så var ju dagen i full gång direkt. Det här med en lugn morgon vet de inte vad det är. Så det var bara att snabbt duka fram frukosten och äta. Tandborstning och hårborstning på alla tre och sen klädde de sig och gick ut. Då var klockan nio. Själv lämnades jag till ödet av att duka av frukostbordet, torka bordet och sen ta kaffekopp nummer två och sätta mig i soffan. 

Håret fortfarande i en väldigt slarvig snodd mitt på huvudet, glasögon då jag inte orkat satt i linserna ännu och så pyjamas. Jag är inte redo för en vardag. Okej, tvättmaskinen snurrar som om det vore vardag. Den startas alltid på morgonen så jag kan hänga ut tvätten när det är möjligt, vilket har varit hela sommaren.

Men mer knop än så tänker jag inte göra än på nån timme i alla fall. 
Rickard skulle komma hem på lunchen och äta med oss idag. Sen åker vi tjejer iväg och handlar fika då det nalkas lite gäster som vill fira Vilja i efterskott idag.