MarieHeikkilä

Igår hände det som jag hoppats inte skulle hända. Vilket gjorde att jag fick en puls på 128 och gråten i halsen. Nästan rent ut sagt livrädd. För bara en kort stund.

Jag har ju sedan en tid tillbaka rastat svärföräldraras hundar under lunchen, eftersom jag ändå är hemma. Så slipper de ta av sin arbetstid för åka hem att rasta dem. Och jag har älskat varje stund vi varit i skogen, även om det regnat eller snöat. Jag som annars hatar allt vad väder heter, om det inte är strålande sol då.

I det lilla området där mina svärföräldrar bor, så finns det bara 5 hus. Och en härlig liten skog. Så jag har alltid låtit hundarna gått i skogen lösa och vi har bara varit på något vis. Men så fick jag i alla fall tips om att ha med mig koppel till hundarna ifall att om. Vilket jag tackar gudarna för igår. 

Vi strosade runt i skogen och ner mot åkern där stigen går. Hundarna alltid före, men väntar alltid in mig på något vis. När vi hade kommit ungefär halvvägs på vår lilla promenad så märker jag hur det lät uppe mot berget (det är ett litet berg i skogen) och att båda hundarna markerade något. Redan där ökade min puls en aning. Tittade upp mot berget och såg två stora älgar komma fram bakom träden. Snabb som tusan fick jag på Q, sitt koppel medan N fortsatte framåt på stigen en bit. Men jag bad hundarna att vi skulle vända hemåt. Med hopp om att älgarna skulle väda sin väg också.

Så blev inte fallet. Utan älgarna började traska jämsides oss, fast en bra bit upp på berget/backen. Q började dra lite i kopplet (eftersom han inte ville vara kopplad) och jag kände hur mina armar tappade kraften. N lunkade sakta på framför oss hemåt igen. Men så hörde jag hur det brakade till uppe på berget, förmodligen ett par flera grenar som fick ryka från sin plats. Och helt plötsligt hade jag två stora älgkossor 10 meter framför oss på väg ner.

I ren panik snurrade jag runt kopplet runt närmsta stora träd och bad Q att sitta ner. Likaså kallade jag N med panik och gråt i halsen, så han kom så fint och satte sig bredvid mig. Då var pulsen uppe i 128 och tårarna brände i ögonen.

Hela tiden klappade och berömde jag killarna för att de satt så fint vid mig medan älgarna sprang 10 meter på sidan av oss för att vika av på stigen, där vi skulle gå, för att sedan komma ut på åkern och fly sin kos från både människa och hund. Inte fören jag såg att de hade passerat första grusvägen efter åkern kunde jag släppa taget om trädet med kopplet, vilket var helt onödigt då Q satt så fint utan att göra motstånd. 

Vi skyndade på hem igen. N fick ju gå lös men Q hade jag kvar i kopplet så han var lite dragig men han ville ju också bara hem där han visste att på gården får han ju vara utan koppel.

Väl hemma igen stände jag in mig i huset, då Q kan öppna dörren så låste jag den för att hämta andan. Och ringa Rickard. Som dumt nog inte alls hade tid att prata med mig.

Pulsen sjönk och jag kunde ta in hundarna och torka av dem det värsta en regnet och leran från tassarna. Pussade dem hej då och tackade åter igen dem för att de hade varit så duktiga. Världens snällaste hund, Q, vet nog att jag inte riktigt har samma styrka (och kunskap heller), som hans matte och husse och sköter sig därför exemplariskt när han och jag är ensamma.

Jag satte mig och bilen och for till Tuna Park och tröstshoppade nya byxor. Tyckte jag var värd det. Men ändå så hade jag en lustig känsla i kroppen när jag kom hem. För tänk om killarna hade tagit fart mot älgarna. Då hade knappast mina armar orkat med och jag hade tappat kontrollen av situationen. Skrämmande!

Idag tog jag dock ledigt från hund-rasteriet. Jag ska iväg och fika med en kompis som jag inte träffat länge. Det ska bli riktigt trevligt! Men imorgon hoppas jag på en ny, mindre äventyrsfull, promenad i skogen med bästa fyrbenta killarna i mitt liv!