Jag är tacksam, jag lovar

Att få ner sorgen på ett papper med ord är nog bland de svåraste jag kan göra. Jag känner betydligt mer än vad jag ska formulera ut i ord. Och de få orden kan aldrig någonsin jämföras med den sorg jag känner.


Idag var dagen då jag fick säga farväl till min älskade kollega. Aldrig någonsin har jag känt så mycket för en kollega som jag gjorde till honom. Det var något speciellt med honom. Det är också svårt att förklara.
Från ena stunden kunde han och jag jobba ensama i verkstaden tillsammans. Tysta ibland, och ibland pratade vi nog betydligt mer än vad vi skulle. Vi kunde sitta på kanalen i båten. I både regn och strålande solsken. Drack kaffe och pratade om allt mellan himmel och jord. Det var så han var. En lagom kollega som jag verkligen brydde mig om. Som jag älskade. Älskar. För jag har ju inte slutat älskat honom bara för att han har lämnat jorden. Han finns ju fortfarande i mitt hjärta ♥

Där på kajen satt vi ofta. Ibland grät jag för att jag bröt ihop på jobbet. Men då satt han där. Tyst ibland och ibland så pratade han gott om livet ändå. Peppade mig till att inte ge upp. För utan honom hade jag säkert gett upp flera gånger om. Men det hjälpte liksom bara att åka dit. Till kajen och sitta en stund. 

Idag sa prästen att vi ska vara tacksamma. Och jag är så ofantligt tacksam för att jag fick ha honom i mitt liv. Allt vi gjorde tillsammans. Som att sitta i en tom båt utan passagerare när regnet öste ner och vi stod stilla under en bro för att ta skydd. Som den där bilturen till Täby vi gjorde i våras för att hämta hem livbojar. Som stunderna i verkstaden då jag målade ramarna han hade snickrat ihop som vi sen åkte ut och placerade på lite olika ställen i Torshälla. Eller som alla de där värmande kramarna som jag behövde från någon ibland. Jag är tacksam. 

Jag är tacksam för att han tyckte om mina barn. Aldrig har jag sett Ninja så lycklig som när hon fick vara med honom. Och han lät henne göra precis som hon ville. Som hon älskade båten tack vare honom.

Jag är tacksam för att han var min vän. Han lärde mig många saker, även om några av sakerna gick in genom ena örat och ut genom det andra örat på samma gång. Och jag tacksam för att jag fick lära känna nya människor. Hans dotter är en fantastisk tjej. 

Att få säga farväl till honom var alldeles för tidigt. Jag hade behövt honom nu när jag återigen har det lite tufft på jobbet. En sån där stöttepelare, som bara fyllde mig med peppande ord. Som fick mig att se framåt och faktiskt klara mig ditåt.

Jag är tacksam över att jag själv tog mig till honom veckan innan han gick bort och faktiskt fick ge honom en puss på kinden och tala om för honom att jag faktiskt älskade honom.

Efter cermonin åkte jag ner till kajen på jobbet. Det var iskallt utan honom där. Men att bara få sitta där och gråta i det ensamma. Han var på något vis ändå där hos mig. En varm ilning gick genom min kropp och jag intalar mig själv att det var den där kramen som jag behövde.

Jag är evigt tacksam över att ha haft en sån fantastisk människa i mitt liv. Jag fortsätter mitt liv, med honom i mitt hjärta, istället för bredvid mig! Tack du! Vi ses igen ♥
 
1 Bea:

skriven

Oj, så vackert skrivet ❤️ Vilken fin vän och människa han måste varit ❤️
Styrkekramar

Svar: Han var den bästa av dem bästa ❤️ Kram!
Marie

2 Jenny Skyllberg:

skriven

💗

Kommentera här: