MarieHeikkilä

Det här med att arbeta två timmar som dagen känns på sitt sätt ganska skönt. Idag vaknade jag dock av en hemsk smärta i mina armar vilket betyder att skovet är på väg tillbaka. Från att haft det lugnt ett tag till att göra värre än värst ont ungefär. Rickard tyckte egentligen att jag skulle vara hemma från jobbet idag, men ändå är smärtan hanterbar så jag gick dit. Dessa två timmar gick riktigt fort då jag och Linda rensade i ena förrådet. 

Klockan blev nio och jag åkte förbi ishallen för att lämna in Viljas hockeyutrustning. De kom hem så sent igår från matchen i Örebro så utrustningen blev kvar i bilen, men nu ligger den i deras förråd redo att användas i eftermiddag på träning. Jag tänkte först snöra på mig mina egna skridskor en stund, men det var galet mycket skolelever på plats så jag struntade i det och åkte hem istället.

Det är tulpanens dag och jag fick en släng av känslan om att jag är den ensammaste i världen. Det är nästan värre att jobba i två timmar och sen gå hem än att inte jobba alls. I alla fall psykiskt. För jag liksom bygger upp det sociala, i två timmar, för att sen bli ensam fram till det är dags att hämta hem Ninja. Men just den stunden blir så lång och väldigt ensam. 

Tog mig till Ica Maxi en sväng för att köpa havremjölk. Men inte ens att gå där fick mig på bättre humör. Så jag är hemma igen och väntar. Väntar på att få hämta Ninja om sisådär 45 minuter. 
Nu får jag snällt lyssna på en torktumlare som låter i badrummet och har två personer utanför mina fönster som murar igen lite hål på fasaden. 

Jag önskar er en fin måndag!