MarieHeikkilä

Jag vaknade upp en vecka efter jag sprungit Vårruset och kände att jag kanske skulle bege mig ut på en liten löprunda nu på morgonen. Men jag var segstartad och missade äta gröten tidigt. Men jag tog mig en skål gröt (får förvisso bara i mig en halv portion) och en finncrisp utan pålägg (då jag tydligen glömt att handla det). 

Barnen gjorde sig redo för att cykla till skolan och jag bytte om till träningskläder ändå. Det blev en snabb promenad till skolan, för att lyckas hänga med tjejerna i deras tempo. Ninja ville att jag bara skulle följa henne till ytterdörren så där sa vi hej då. Och jag tog mina första löpsteg på en vecka.

Det kändes ju bra. Just i början i alla fall. Utan min vapendragare som förmodligen hade fått mig att orka lite till så tog jag mig en runda i alla fall.

Inget jätte märkvärdigt direkt. Men halv sträckan jämfört med Vårruset och på halva tiden. Det bör jag ju se som en bra utveckling ändå. Jag har inte blivit sämre med andra ord. Under Vårruset hade jag en snittakt på 8.23 minuter per kilometer. Idag var jag nere på 7.56 minuter per kilometer. Så det tar sig lite. Vi får väl se vad nästa runda ger för snittakt. Rundan jag sprang idag kändes bra. Ytterst få uppförsbackar och det vill säga lika många nedförsbackar. För dem kan ta livet av mig.

Jag har i alla fall lyckats duscha, föna håret och fått i mig dagens första mellanmål. Lindahls vaniljkvarg toppat med färska blåbär, hallon och jordgubbar. Helt klart ett mellanmål jag kan äta hela sommaren!

Men jag känner mig fortfarande inte som människa. Det där lyckoruset från förra veckan finns inte riktigt där. Även om jag tyckte det var skönt att komma hem och känna att jag ändå har genomför ett löppass, så finns inte riktigt ginstan där. Men jag är stolt ändå! Lika så bäst att fortsätta korta, men fler, löprundor den kommande tiden. Man vet ju aldrig vad man ger sig in på med tiden!