MarieHeikkilä

I över två år har jag gått i ovetskapen om vad som står på. Två år av många läkarbesök, vissa smärtsamma undersökningar, en hel del blodprover och ändå har jag inte fått något svar. Bara det har varit en påfrestning som heter duga. En segdragen sjukskrivning från mitt ordinarie arbete, då det inte funnits något konkret att gå på för att hjälpa mig framåt där. Även om jag stunder bara tror att jag blivit motarbetad. För ingen ska bli behandlad så som jag blivit behandlad.
Men i två år. Mängder av olika läkare. Utan svar. 

Begär tjänstledigt och testar på något nytt. Kroppen orkar med att jobba hundra procent. Men fortfarande utan att veta vad som orsakar. Skoven kommer, skoven går. 

Ett läkarbesök. Ett ultraljud. En orsak.

Med lätta steg gick jag ut från mottagningen tillsammans med Rickard. För att sedan brista i gråt i famnen på min vän och kollega på jobbet. När allt liksom kom ikapp. 

Något som finns där. För alltid. Skoven ska fortsätta komma och gå. Resten av livet. Nu gäller det bara att bearbeta det också. Jag har haft det här i två år. Resten av livet ska jag också klara detta. Jag vet vad som är orsaken och bara det är en vinst. Även om det inte finns något att göra åt saken. Men att veta. Känna det lugnet inom mig.

Kanske kan jag jobba mig vidare nu. Jag ska hantera detta med huvudet högt. Må skoven komma, jag är redo.