MarieHeikkilä

Det här med att börja ett nytt jobb var ju något skrämmande och spännande för min del. Jag visste ju hela tiden att Anna trodde (och fortfarande tror) på mig. Jag visste att min familj stod bakom mig och gav mig mod att ta steget. Och aldrig kunde jag tro att den största stöttaren på denna nya väg skulle vara min egna dotter. Min förstfödda, stora tjej. Även om tiden för henne blev skrämmande. Att vi lämnar henne ensam för att själv vänta i en timme innan hon kan gå ensam till skolan.

Men när hon efter min första vecka lämnar en lapp på mitt sängbord.. Då var inte mina ögon torra kan jag lova.

"Till mamma.
Du gratis till
ny jobb du
det bbetyder
nå att du börjat
jobba igen det
är viktigt för oss alla ♥"

En vecka på mitt nya jobb. Att veta att hon finns där. Tycker att det är viktigt, för både mig och för hela familjen. Att hon kan känna att det är viktigt. 

Det har nu snart gått en vecka till på min nya arbetsplats och återigen ligger det en lapp på mitt sängbord. Mitt hjärta svämmar över av stolthet.

"Hej! Bra att det går ok! på ditt jobb du kanske fikar så här som jag ritade
Men jag och din familj stöttar tills du nuddar toppen. Hoppas du kommer dit."

Tyvärr så hade hon fel angående fikat. För hos oss blir det kaffe och frukt, men det är ju önsketänkade för mig att få äta munkar till fika. Kanske ibland i alla fall. 

Men förstår ni hur lycklig jag är? För hennes hjärta är störst av alla. Hon, som skickar sms både innan hon går till skolan, när hon kommit till skolan och så fort hon slutar. Hon som går hem tidigare från fritidsgården och startar tvättmaskinen (laddad och klar) så att den är klar tills jag kommer hem från jobbet. 

Hon. Min Vilja. Min kloka 10åring. Världens bästa stöttepelare. Omtänksamma, fina tjej!
Som jag älskar henne, hennes systrar och hennes pappa. 

Allt är obeskrivligt. Som jag är lycklig ♥