För min medmänniska

Det kunde ha varit jag. Den fjärde november 2009. När jag födde min andra dotter.
Jag klarade mig med nöd och näppe från att behöva blod från någon annan. Och redan där, på förlossningssängen, så bestämde jag mig för att bli blodgivare när kroppen var redo. Sen dröjde det tyvärr en stund till då jag återigen blev gravid.

Idag var det dags för mig att lämna blod. Hade ju tid förra veckan men behövde säkerställa att jag faktiskt var fri från förkylning. Och när jag ligger i solen och allt är igång så känner jag en tacksamhet. Att jag faktiskt kan göra detta. Det är inte alls skönt att lämna blod då nålen är helt klart större än vid vanlig blodprovstagning. Men har jag bara druckit bra med vatten dagarna innan så flyter tappningen på lite snabbare.

 
Idag. 7 minuter och 6 sekunder tog tappningen. Några järntabetter i handen gick jag ut och tog en lätt fika. Två kakor och ett glas saft. Sen tillbaks till jobbet.
Och när jag går därifrån så känner jag någon form av lyckorus. För jag vet att det jag precis gjort hjälper en medmänniska som är i behov av min hjälp, i behov av fleras hjälp. Och jag vet att just den personen är mig evigt tacksam, trots att den inte ens vet vem jag är. Så jag är på något vis lycklig för den personens skull.

Och bara den känslan får mig att växa som person. Jag kan vara stolt över mig själv. Och jag kan skryta lite extra om hur bra jag faktiskt är! Nu är självförtroendet på max och jag ser fram emot nästa tappning.
 
1 Bea:

skriven

❤❤❤❤❤

Kommentera här: