När idrottsklubbar hjälper varandra

Då kan både klubb och de utövande växa så gott de bara kan.
Och ska mina tjejer växa inom sin idrott, så gäller det att vi hjälps åt!

Idag fick jag en förfrågan från tjejernas tränare ifall Meja (som är född -09) kunde tänkas ställa upp och spela en cup med Södertäljes flickor 09-lag i Gnesta nästa helg. Och eftersom Meja är den enda 09.an i vårt lag så sa tränaren i Södertälje att Meja kunde ta med sig en 08a också, så hon inte blir helt själv. Så då tyckte vår tränare att det passade perfekt att fråga om Vilja också ville följa med och spela. Så har de ändå varandra på att säga.

 

(stolta tjejer i Lindens tröja. De lär vara lika stolta i en SSK-tröja nästa helg)
 
När jag sen hade lagt på med tränaren så gick jag för att prata med tjejerna, men de hade haft sina elefantöron på sig och hört allt. Men de tyckte såklart att detta skulle bli väldigt spännande! Och jag tycker också att det ska bli riktigt spännande. Tjejerna har ju trots allt aldrig spelat med dessa tjejer tidigare. Men allt handlar ju om att ha roligt tillsammans och spela ishockey. Och vem vet. Kanske blir det mersmak för alla parter i det hela och ett samarbete kan uppstå. Att vi tillsammans kan hjälpas åt. För att tjejerna ska få växa.

Jag är ju inte så insatt i detta.
Förutom att jag vet att även om tjejernas lag här hemma växer så det knakar, så är det inte riktigt tillräcklig för att komma någonstans. Och det är skrämmande på sitt sätt. För Vilja är ändå ganska medveten om det och har sagt att hon vill bli som Evelina Husár (hennes fd tränare) och Ida Nikula (hennes stora förebild inom tjejhockey. Då Ida själv är från våran lilla stad Torshälla, numera spelar i Leksands damlag) Men båda tjejerna valde att flytta hemifrån redan när de började gymnasiet, och jag vet inte om jag vill att Vilja ska flytta så snart. Men samtidigt så finns det ingen möjlighet här hemma för hennes del. Och hon är ju trots allt så medveten. 

Men det är långt kvar tills Vilja ska börja gymnasiet. Allt kan hända på vägen. Det gäller bara att vi stöttar henne på den väg hon väljer att gå. Och att vi tillsammans hjälper Vilja, Meja och Ninja att få växa inom sin idrott som de älskar. Ishockey! Framtiden är deras ♥
 

Samvetet och arbetsviljan tillsammans

Som jag skrev igår så vabbar jag varannan dag med Ninja, som ännu inte är helt okej. Men idag var det min tur att få gå till jobbet. Mina kollegor visste ju att jag var hemma igår. Så när jag kommer upp till kontoret så hittar jag detta på mitt skrivbord:

 
Jag har härliga kollegor. Ingen avslöjade dock vem det var. Men jag tyckte att det var en riktigt härlig grej från deras sida. Och det gjorde mig helt klart peppad inför arbetsdagen. 
Mina två timmar gick riktigt fort och när jag sen skulle gå hem så packade jag med mig jobbet i en påse. För imorgon är det min tur att vabba och Rickard får jobba hela sin arbetsdag. 

Och där krockar allt för mig.
Mitt samvete säger att jag måste jobba. Måste bli klar med min uppgift så mina kollegor kan ta över och göra klart det jag har påbörjat. Det vill säga sätta upp alla dessa mängder med rosetter i björkriset. För den delen får jag förmodligen inte vara med på. Det visar sig när jag är klar med alla rosetter och knyten.
Egentligen skulle jag packa lagt mitt jobb på skrivbordet och gått hem för dagen. Men jag vill ju jobba. Vill ju bli klar med mitt så det kan börjas förberedas på påskpynt. Jag vill bli klar. 

Så jag åkte hem. Drack en kopp kaffe och började knyta lite fler rosetter hemma vid mitt köksbord. Men så tröttnade Ninja på att vi inte gjorde något så vi åkte till Tuna Park istället. Köpte nya skor till mig, som jag i skrivande stund håller på att gå in då de ska vara okej till begravningen om två veckor. Jag och nya skor behöver lite tid för varandra. 

Men så ville Ninja ha plättar till lunch. In på Hemköp och köpa grädde och färgida plättar, mindre gott enligt mig, men hon får välja den mat hon själv vill ha för att hon ska äta. Och äta gjorde hon. Knappt, men det fick bli godkänt i alla fall. 5 plättar fick hon i sig med sylt och grädde. Och ett glas blåbärssoppa till det också. För mjölk gillar hon inte så mycket.

 
Efter lunchen passade vi på att slå in paketen som vi köpte igår. Ninja ska ju på kalas på söndag hos sin klasskompis. Och jag, det är okej eftersom hon faktiskt inte är sjuk. Hon bara matvägrar lite grann. Så två paket slog jag in och hon fick skriva kortet till.

Sen bäddade hon ner sig i soffan och tittade på tv en stund. Men så slocknade hon gansk fort ändå. Vilket jag inte riktigt hade räknat med så hon faktiskt sov till kvart över sju imorse. Vilket ger henne en sömn på ungefär 11,5 timme. Så riktigt full av energi är hon ju inte. Och medan hon ändå låg vaken och tittade på tv så passade jag på att göra några rosetter framför tv.n. Men som vanligt så fastnar jag i programmet, även om det visas på Disney Junior. Så hon fick sova i fred.

 
Jag gjorde mig en kopp kaffe och satte mig här vid köksbordet istället. Och så fortsatte jag med mina rosetter. Vilket ger mig lite ångest ändå. För varför ska jag göra detta hemma? Jag ska inte det, men eftersom hon ändå sover och jag inte gör något annat. Så kan jag lika bra sysselsätta mig med rosetter. Det håller ju fingrarna igång samtidigt som det är lite terapi. Men jag vet att när kvällen kommer så är mina leder helt slut. Men arbetet blir gjort.

 
Så imorgon kan jag åka in med detta och sen ta helg. Ladda upp för att alla rosetter är klara och det blir dags att påbörja alla knyten istället. Och även det är lika pillrigt som rosetter. Men jag vet att Eskilstunaborna (och Torshällaborna) kommer tycka att påskpyntet är fint i år också. Och jag kommer vara stolt över att jag varit en stor del i det hela!
 

En grå morgon med sjukskrivning runt hörnet

Vaknade upp till ytterligare en grå morgon nu i september. Hösten har kommit hit. Jag gillar hösten när den visar sig från sin fina sida. Solig, men kylig. Röd, gul och orange färg på trädens löv. Då är hösten magisk.

Själv är det inte lika magiskt med mig. Jag arbetade en dag. Nu är jag sjukanmäld och väntar på att vårdcentralen ska ringa upp. Det tar emot. För jag vill inte vara sjukanmäld eller sjukskriven heller. Men det går inte. Mina armar gör för ont och eftersom ingen plan är gjord så var detta det enda sättet till att komma tillbaka til min arbetsplats igen. Fast med en plan.

 
Det är ju i och för sig magiskt att få dricka kaffe med tända ljus i det lilla lugna här hemma. Men i det långa loppet så mår jag inte bra av det heller.

Torsdagens möte var alltså ett möte med mitt fack. Jag har sedan februari haft papper från läkaren om att jag inte kan utföra mina arbetsuppgifter på ett tillfredsställande sätt för varken mig eller min arbetsgivare. Läkaren råder därför till anpassade arbetsuppgifter för att jag inte ska få lika ont i mina armar under min arbetstid. Eller fritid heller för den delen. Men min arbetsgivare har inte gjort något och därför är jag återigen sjukskriven. Eller ska bli sjukskriven. Därav mötet med facket.

Facken står nu bakom min rygg. Eller jag kanske står tryggt bakom deras rygg? För nu hjälper de mig i processen för att få en rehab-plan och en chans att komma tillbaka till mitt jobb 100% utan kroppsliga problem. Alternativ få hjälp att komma på en lösning som kanske innebär ett annat jobb. Min fack-representat är alldeles grym. Jag har ett stort förtroende för honom och han anser att han har precis vad som krävs för att hjälpa mig. Och orken till det också, för jag har ingen ork.

Han har redan, trots mötet var i torsdags, pratat med min HR-chef för min förvaltning. Bett henne kalla mig och min chef för ett möte angående en rehab-plan. Och när jag blir kallad ska jag be om att mitt fack ska vara med och min representat följer med. Det känns tryggt! Rullarna är igång och det känns bra. Även om det känns skrämmande!

Att det ska behöva gå från februari till september för att få ihop en plan, det känns inte alls seriöst egentligen. Men nu ska allt bli bättre. Jag vill inget annat än att gå tillbaka till jobbet redan imorgon, jag är för plikttrogen för det. Men något inom mig säger att jag måste följa planen nu. Sjukskrivning, rehab-plan och sen tillbaka till jobbet 100%. Känns skönt att tänka framåt!
Att jag inte kontaktade facket tidigare. Och jag är evigt mig själv tacksam för att jag är med i facket. Kan ha känts helt onödigt, men nu när jag behöver dem så står de precis där jag behöver dem!

Det är min tur nu. Vinden ska vända!
Och nu ska jag dricka upp mitt kaffe innen det blir alldeles för kallt!