2018. You did me good
Vaknar upp till ett nytt år. År 2019. Det är nu man ska se tillbaka på det år som har gått och göra någon form av resumé av det som hänt. Jag tycker sånt är lika svårt varje år. Förra årets resumé var nog den bästa jag någonsin skrivit (finns att läsa HÄR) Så det får jag svårt att toppa.
Men året 2018 passerade med andra prioriteringar och till slut kunde jag säga hej då till 2018 genom att vara lycklig. För delvis av året blev faktiskt mitt år.
Relationer avslutades och relationer startades. Det finns människor som kom in i mitt liv och det skapades en speciell plats i mitt liv just för dem. Att få en ny vän, som tror på mig och vågade satsa på mig. Som gav sin tid för just mig. Med eller utan barn så fanns hon där. Det innebar att jag i år fick ett nytt jobb. Ett jobb som jag kan utföra till 100%. Ett jobb där jag jobbar nära min vän. Det är en trygghet; även om jag nu kommit långt själv och inte är i samma beroendeställning mot henne längre. Men jag behöver henne fortfarande och det är jag glad över.
Barnen gjorde om i sina idrotter. Två av dem slutade spela ishockey. Och nog så lycklig Meja har varit som hittade handbollen istället. Hon hittade hem, när hon inte passade in. Det är fantastiskt. Ninja som hittade sin fotboll, som lyser som en sol så fort hon pratar om sporten och alla vänner hon får via den. Så jag är glad att de båda valde att sluta spela ishockey. Vilja fortsätter med sin hockey, i det lag där hon tillhör. Tillsammans med Team07. Där hon spelat sedan hon gick av isen i hockeyskolan. Men basket är sporten som alla utövar och klubben är nog den mest fantastiska klubb som jag någonsin haft att göra med. Och nu när Ninja dessutom får avancera upp till att träna med sina stora syskon, så älskar vi basketen lite mer helt enkelt.
Vi reste.
En bröllopsresa, till Spanien var något jag och Rickard unnade oss på vårkanten. Vår första resa ensamma utan barn. Det var lite magisk med det. 5 dagar utan barn var i och för sig väldigt jobbigt, men vi fick tid för varandra efter det jobbiga året 2017.
Om vi nu inte räknar våran sommarstuga i den finska norrlandsskogen, så reste familjen för första gången tillsammans. Gran Canaria. En resa som satte minnen i våra hjärtan. Äventyr för barnen. Det kallar jag familjetid utöver det vanliga. Solbruna, lyckliga och tillsammans.
En kort weekend för mig och Rickard till Tallinn fick det bli i samband med att jag skulle börja mitt nya jobb. Att få koppla av innan jag kopplade på.
År 2018 var även det året som jag började prioritera mig själv. Jag genomförde mitt allra första lopp. Det var en utmaning som jag är så stolt över, även om loppet nu bara var 5 kilometer. Bättre kost kom i samband med att jag började jobba. Något som påverkat mig bra, jag är gladare och piggare. Träningen kom jag igång med också. En önskan som 2-3 pass i veckan har än så länge bara blivit 1-2 pass, men sinom tid kommer även den rutinen att sitta bra. Så 2019 blir inget nyårslöfte om träning och så, för det har jag redan börjat med. Men jag har ju köpt hjälp nu till början av januari (finns att läsa HÄR). Löfte blir det inte, men en önskan till att få må bättre, fysiskt alltså.
År 2019 är oskrivet. Skrämmande och spännande. Men jag är redo. Dag för dag.
Barnen gjorde om i sina idrotter. Två av dem slutade spela ishockey. Och nog så lycklig Meja har varit som hittade handbollen istället. Hon hittade hem, när hon inte passade in. Det är fantastiskt. Ninja som hittade sin fotboll, som lyser som en sol så fort hon pratar om sporten och alla vänner hon får via den. Så jag är glad att de båda valde att sluta spela ishockey. Vilja fortsätter med sin hockey, i det lag där hon tillhör. Tillsammans med Team07. Där hon spelat sedan hon gick av isen i hockeyskolan. Men basket är sporten som alla utövar och klubben är nog den mest fantastiska klubb som jag någonsin haft att göra med. Och nu när Ninja dessutom får avancera upp till att träna med sina stora syskon, så älskar vi basketen lite mer helt enkelt.
En bröllopsresa, till Spanien var något jag och Rickard unnade oss på vårkanten. Vår första resa ensamma utan barn. Det var lite magisk med det. 5 dagar utan barn var i och för sig väldigt jobbigt, men vi fick tid för varandra efter det jobbiga året 2017.
Om vi nu inte räknar våran sommarstuga i den finska norrlandsskogen, så reste familjen för första gången tillsammans. Gran Canaria. En resa som satte minnen i våra hjärtan. Äventyr för barnen. Det kallar jag familjetid utöver det vanliga. Solbruna, lyckliga och tillsammans.
En kort weekend för mig och Rickard till Tallinn fick det bli i samband med att jag skulle börja mitt nya jobb. Att få koppla av innan jag kopplade på.
År 2018 var även det året som jag började prioritera mig själv. Jag genomförde mitt allra första lopp. Det var en utmaning som jag är så stolt över, även om loppet nu bara var 5 kilometer. Bättre kost kom i samband med att jag började jobba. Något som påverkat mig bra, jag är gladare och piggare. Träningen kom jag igång med också. En önskan som 2-3 pass i veckan har än så länge bara blivit 1-2 pass, men sinom tid kommer även den rutinen att sitta bra. Så 2019 blir inget nyårslöfte om träning och så, för det har jag redan börjat med. Men jag har ju köpt hjälp nu till början av januari (finns att läsa HÄR). Löfte blir det inte, men en önskan till att få må bättre, fysiskt alltså.