Byta efternamn eller inte

När vi gifte oss i december 2010 så valde jag såklart att ta Rickards efternamn eftersom Vilja och Meja redan hette det. Det var liksom inget tal om något annat. Vi blev på någit vis en mer sammansatt familj med samma efternman. Ninja fick ju såklart namnet direkt. Hon slapp heta Flickebarn Eriksson på papper i och med att vi redan var gifta när hon föddes. 

Men sen har jag liksom inte tänkt så mycket på det även fast vi skrev på skilsmässopapprena för en månad sen. Även om tanken slår mig ibland. Just efternamnet.

Men igår så låg jag i soffan och läste Pappa varannan vecka's inlägg om just ta tillbaka efternamn eller inte. Det högg liksom till i hjärtat på något vis. För på ett sätt förstår jag honom. Jag är ingen Heikkilä. Jag är född Eriksson och kommer i grunden alltid att vara det. Men samtidigt nu heter jag Heikkilä. Och det är en bit av mitt liv nu, för mitt liv är mina barn. 

Finns inte på världskartan att tjejerna ska byta efternamn eller ens lägga till Eriksson i deras namn. Dubbelnamn är inget jag föredrar. Långt att skriva och så ska man komma ihåg i vilken ordning och så blir det krångligt med alla dessa myndigheter. För ibland heter jag visst Beatrise när jag ska till läkare och så vidare. Men barnen är födda Heikkilä (även om de två stora fick heta Flickebarn Eriksson nån vecka) och det tar jag aldrig ifrån dem.

(bjuder på en gammal bild..)

Men så blir jag kvar. Det är blandade känslor just det här med efternamnet. Eftersom jag inte är en Heikkilä, så känner jag mig inte rätten att ha kvar det när skilsmässan går igenom i december. För då är jag inte längre en del av Rickard och hans namn på så vis. Förutom barnen då. Men barnen förblir ju mina även om de heter Heikkilä och jag heter Eriksson, vi sitter liksom ihop med blodsband. Som på så vis är startare än namn.

Än så länge så har jag kvar namnet tills dess att allt är klart med skilsmässan och så. Men sen tar nog känslan över mer och jag går tillbaka till att heta Eriksson. Nytt körkort, nytt pass och alla dessa andra kort som måste förnyas i och med ett efternamnsbyte. Det tar emot. Men känslan säger att rätten att behålla Rickards efternamn inte är okej. Jag har inte den rätten. 
Det kommer ju dock stå Eriksson/Heikkilä på dörren då tjejerna kommer att vara skrivna på min adress för postgångens skull.

Som sagt.. Det är mycket blandade känslor kring just det här med efternamnet.
 

Att se bortom kärleken för vänskapens skull

 
Sedan en tid tillbaka har jag och min make bestämt oss för att skiljas. 
Ett gemensamt beslut ♥

Det har varit väldigt rörigt. Livet.
Jag vet varken ut eller in.

Men vad jag vet, så även fast vi är sårade just nu, bägge två, så har vi ändå på något vis hittat en linje som inte fanns där tidigare. Så mycket som vi pratar just nu, om allt och ingenting. Det var liksom så länge sen.
Vi gråter ihop, vi skrattar ihop. Vi dummar oss ihop. Vi håller ihop ändå.

Vi fick nästan tio år tillsammans i en kärleksrelation. På den vägen fick vi tre fantastiska döttrar. Som nu växer upp, stora, förståndiga, modiga, blyga, sociala. Ja listan kan bli hur lång som helst, men de är alldeles fantastiska. 

Och jag är ändå glad att vi tog det här beslutet just nu. Medan vi ändå kunde fortsätta våran relation. För vi kommer alltid ha en relation, det spelar ingen roll vad någon säger. För han är min allra bästa vän. Vi kommer inte sluta umgås, vi kommer inte sluta prata med varandra.

Men livet är rörigt just nu. 
Focus är just nu barnen. Försöka hitta en vardag som passar dem. För vi måste anpassa oss. För det är deras liv som är det viktigaste för oss båda. Och barnen har rätt till oss båda lika mycket. Det gäller bara att vi kommer på rätt väg framåt för deras skull. 

Jag vill inte ha en massa medlidande eller så.
För detta är ett beslut vi tagit gemensamt. För att vi båda ska hålla. För att vi båda ska kunna vara vuxna nog, bra föräldrar, förebilder, för våra gemensamma barn. 

Men jag känner mig tom, trasig och som den mest ensamma person i världen just nu.
Men dag för dag blir det bättre, steg för steg. Små steg. Bit för bit. 
Jag gråter mycket, mest i min ensamhet för att inte visa barnen.
Tappar focus på allt annat, jobbet blir ganska lidande för stunden men det är okej.
Är orkeslös. Har tappat aptiten. Vet inte om att tappa 4 kilo på 3 veckor är något jag ska hurra för, då min kropp är liten sedan tidigare.

Men jag ska ta mig framåt. Sakta men säkert. 
Håll till godo. Den glada, positiva jag kommer tillbaka lite senare!
 

Jag hade bara henne

En vecka har gått. Det sista andetaget. 

 
Jag hade bara henne. Min mormor alltså. Den äldrekvinna som jag alltid sett upp till. Respekterat. Hon är borta nu. Jag har ingen annan. Det gör så ont.

Vill skriva så himla mycket just nu. Men orden liksom fastnar i mig. Jag får inte ut just de orden jag behöver få ur mig. Eller är det kanske för att jag inte vågar få ur mig dem? Vågar inte sörja utåt. Eller är det såhär jag sörjer?

Jag är så otroligt lycklig över att jag fick vara med min mormor bland de sista timmarna. Att få ge henne den där sista pussen på kinden och tala om för henne att jag älskade henne. Jag var stark när jag egentligen var så svag. Gav hon mig kraften eller hade jag kraften för henne? 

 
Jag skulle prata med barnen. Hur gör man det egentligen? Eftersom jag bara har haft mormor så vet jag inte hur man ska göra sånt här. Prata med barnen alltså. För ingen har lämnat mig förut. De är ju så små, men ändå så förstående. Vi pratar mycket om gammelmormor som barnen säger. Vi tittar upp mot hennes lägenhet. Önskar att hon stod där i fönstret och vinkade åt oss. Är så tacksam för att vi fick bo nära henne. Men hon är inte där. 
Våran Meja är våran tänkare. Hon undrar vart vi ska lämna Astrid-blomman, för Meja och gammelmormor har ju namnsdag tillsammans. 27 november har vi gått upp till henne, bara jag och Meja, och lämnat en bukett med blommor som Meja själv får välja. För att få fira deras namnsdag lite. I år blir det inte så. Hon och jag får gå upp till hennes grav istället och lämna en bukett där. Det blir ju inte alls som barnen föreställer sig kanske. Meja tänker dessutom att hon aldrig fick växa om gammelmormor. För gammelmormor var ju så liten och Meja hade säkert knappt bara en decimeter till innan hon var om henne. Men det blev aldrig så. Hon kommer ju såklart att bli länge än henne, men hon kan inte mäta sig mot gammelmormor varje gång vi träffar henne, eftersom det inte kommer hända igen. 

Jag måste vara stark för barnens skull. Samtidigt så låter jag dem se att jag är ledsen. För man får vara ledsen. 
Samtidigt så funkar jag inte riktigt som jag ska just nu heller. Lite skönt är det att jobba. Tänka på annat, men så fastnar jag med blicken, tänker. Det måste vara det sämsta med att jobba där alla minnen finns. Men samtidigt alldeles underbart att faktiskt få minnas allt.

Jag skulle nog kunna skriva en hel bok om min mormor och mina känslor och tankar om och med henne. För jag hade bara henne. Allt som min mormor har gjort för mig och för min familj. Tänk vilken lycka att få ta med mig det i framtiden. Min mormor var fantastisk och hon kommer förbli fantastisk för både mig och mina barn. 
Trots att jag sörjer så är jag lycklig över att hon just var min mormor. Den lyckan ska ingen ta från mig. Någonsin! 

Livet ♥.