Vi dog för att vi inte levde



3 barn. Ishockey upp till 6 dagar i veckan. Sena kvällar, tidiga mornar. Sen tog allt slut och vi dog.

Vi levde en intensiv vinter med hockey. Våra barn älskade att spela hockey och med förebilderna i A-laget blev deras matcher väldigt viktiga för barnen. Ibland fick vi dela på oss; ett barn dit och två barn dit. Det klassiska vardagspusslet som en helt vanlig familj har. Men som hockeyföräldrar sker det intensivt under en längre period (typ mitten av augusti till mitten av april). Det var vårat liv. Så levde vi.
Den intensiva hockeyperioden tog slut efter en trevig avslutning för klubbens alla ungdomslag.
Vi hamnade utmattade i soffan. Jag jobbade halvtid och var både psykiskt ch fysiskt trött. Vi pratade knappt med varandra. Det fanns inget där. Jag dog mer. 

Det blev skilsmässa. Rickard packade sina väskor. Vi var överens. Även om vi båda var totalt förstörda av beslutet. Månaden, dvs juni, som gick var den mest psykiskt hemska för mig. Jag slutade äta, började springa. Körde bil de eftermiddagar jag inte hade barnen. Allt för att inte vara hemma. Så mycket som jag grät; har jag aldrig gjort tidigare.

Rickard tog tjejerna med sig till sommarstugan i Finland. Den ångesten jag hade för att de var så långt bort. Men under deras bilresa fick jag prata i telefon med alla fyra. Tackar gudarna flr de dyra, egenköpta hörselkåporna från Zekler, jag har på jobbet. Eftersom jag jobbade den vecka som de var borta. Kanske både på gott och ont. Ångesten blev ju inte bättre då det var kaos på jobbet just den veckan. Hade lätt kunnat bryta ihop och gått hem. Men Rickard peppade mig under hela min arbetsvecka. Han fanns ett samtal eller sms bort så det gick ju ganska bra ändå. För så mycket som vi pratade den veckan; hade vi inte pratat på evigheter.

De kom hem och jag gick återigen på välbehövlig semester. Semester med barnen. Och min bästa vän Rickard. Det blev Stockholm, Allsång på Skansen och hotellövernattning. Vi tjejer blev bortskämda med besök hos frisör. Vi kalasade för Vilja. Hotellövernattning och Tomtits. Borås Djurpark och Ullared. Vi levde.
Men jag bröt ihop igen. Men han stod där vid min sida. Han såg till att min mamma tog barnen. Hotellövernattning i Stockholm utan barnen. Jag andades. Vi pratade. Pratade mera.

Smygandes börjar den intensiva hockeyperioden igen. En sjukskrivning som kväver mig igen. Jag intalar mig själv om att jag ska prioritera mig själv mera. Att på så vis leva. För att vi ska överleva Men jag ska vara ärlig, så är jag livrädd. Livrädd för att vi ska dö igen. 

Måste tyvärr låta barnens hockey ta mindre av vår tid. Det är galet att låsa varje helg för matcher och träningar. Även tjejerna måste få leva. Utflykter, lek med kompisar och ett umgänge med familjen utanför en ishall också.
Jag skyller inte på tjejerna och deras hockey. Jag skyller inte på något. Som föräldrar gav vi all vår tid för barnen, precis som föräldrar ska göra. Det är ju det föräldraskapet går ut på. Men vi glömde bort oss själva. Vi levde för tjejerna och deras hockey. Vi levde inte som familj. 

Jag är 31 år. Mamma till tre fantastiska döttrar. Fortfarande (tack vare betänketiden) gick med min allra bästa vän. Den man som är stark nog att orka. Orka fast vi dog. Orka ta oss fram levande igen.

Och uppbrotten och tiden isär? 
Kanske var vi snabba med att skriva på skilsmässoansökan.
Men ja, det var nyttigt för oss båda, trots att vi mådde dåligt. Vi fick tid att faktiskt tänka. Tankarna var ju precis överallt och ingenstans. Tid att tänka själva. Ur ett annat perspektiv. Resultatet blev bra.

Jag ser fram emot en levande höst. Utflykter med barnen, tid att leva med min allra bästa vän och make. Att få leva tillsammans igen. Vi lever försiktigt. En dag i taget med framtiden som mål. Vi lever inte som förr. Sakta men säker. Vi jobbar på oss, framtiden och livet. 

"Vi dog för att vi inte levde. Men det var inte vår tid att dö. Vi ska fortsätta leva."

Idag. I 10 år har jag fått säga; Jag älskar dig!
 

Där jag är trygg

Sedan jag föddes har jag varit trygg i hennes famn. Som barn nummer 5 i skaran har hon haft ett stadigt tag om mig och min uppväxt. Hon, som är mormor till mina tre fantastiska barn, fyller år idag. Och jag har inte få ur mig hur mycket jag vill fira henne. 59 år ingen ålder att fira. Men i hennes famn är jag trygg.

 
Det spelar ingen roll om det var för 31 år sen (7 semptember 1986 som bilden är tagen på) eller om det är idag, så känner jag en sån trygghet i min mammas famn. 

Det går inte att beskriva hur tacksam jag är över att ha min mamma. Att jag kan ringa henne, närsom på dygnet, och få den hjälp jag behöver. Hon ställer upp med kort varsel, jag kan i princip kasta in barnen samtidigt som jag springer. För hon finns där. Hon ställer verkligen upp för allt jag behöver. Och det är jag ovärderligt tacksam över!

Ikväll ska hon firas. Med mig och mina syskon. Vi har bokat bord på restaurang och bjuder på kvällen. För vad köper man egentligen till en som faktiskt har allt? När jag frågade Vilja vad vi skulle köpa så fick jag till svar; "bBlommor och choklad. För det köper man till en kvinna." Så ja, mamma/mormor fick ju såklart en bukett blommor och en liten chockladkaka också när vi firade henne i söndags. Men ikväll, med sina 4 barn blir det god mat. Det är var hon får. Hon får våran tid. Den är minst lika ovärderlig som all den tid hon ger oss. 

"You raise me up, so I can stand on mountains
You raise me up to walk on stormy seas
I am strong when I am on your shoulders
You raise me up to more than I can be"

Grattis mamma på din 59.onde födelsedag! Jag älskar dig ♥

 

Byta efternamn eller inte

När vi gifte oss i december 2010 så valde jag såklart att ta Rickards efternamn eftersom Vilja och Meja redan hette det. Det var liksom inget tal om något annat. Vi blev på någit vis en mer sammansatt familj med samma efternman. Ninja fick ju såklart namnet direkt. Hon slapp heta Flickebarn Eriksson på papper i och med att vi redan var gifta när hon föddes. 

Men sen har jag liksom inte tänkt så mycket på det även fast vi skrev på skilsmässopapprena för en månad sen. Även om tanken slår mig ibland. Just efternamnet.

Men igår så låg jag i soffan och läste Pappa varannan vecka's inlägg om just ta tillbaka efternamn eller inte. Det högg liksom till i hjärtat på något vis. För på ett sätt förstår jag honom. Jag är ingen Heikkilä. Jag är född Eriksson och kommer i grunden alltid att vara det. Men samtidigt nu heter jag Heikkilä. Och det är en bit av mitt liv nu, för mitt liv är mina barn. 

Finns inte på världskartan att tjejerna ska byta efternamn eller ens lägga till Eriksson i deras namn. Dubbelnamn är inget jag föredrar. Långt att skriva och så ska man komma ihåg i vilken ordning och så blir det krångligt med alla dessa myndigheter. För ibland heter jag visst Beatrise när jag ska till läkare och så vidare. Men barnen är födda Heikkilä (även om de två stora fick heta Flickebarn Eriksson nån vecka) och det tar jag aldrig ifrån dem.

(bjuder på en gammal bild..)

Men så blir jag kvar. Det är blandade känslor just det här med efternamnet. Eftersom jag inte är en Heikkilä, så känner jag mig inte rätten att ha kvar det när skilsmässan går igenom i december. För då är jag inte längre en del av Rickard och hans namn på så vis. Förutom barnen då. Men barnen förblir ju mina även om de heter Heikkilä och jag heter Eriksson, vi sitter liksom ihop med blodsband. Som på så vis är startare än namn.

Än så länge så har jag kvar namnet tills dess att allt är klart med skilsmässan och så. Men sen tar nog känslan över mer och jag går tillbaka till att heta Eriksson. Nytt körkort, nytt pass och alla dessa andra kort som måste förnyas i och med ett efternamnsbyte. Det tar emot. Men känslan säger att rätten att behålla Rickards efternamn inte är okej. Jag har inte den rätten. 
Det kommer ju dock stå Eriksson/Heikkilä på dörren då tjejerna kommer att vara skrivna på min adress för postgångens skull.

Som sagt.. Det är mycket blandade känslor kring just det här med efternamnet.