Säsongens första hockeymatch

Klockan ringde strax innan sju imorse. Nu är det slut på sovmornar på helgerna också. Men jag klagar inte. Ninja var ju dessutom redan uppe och fixade till kaffe så det var ju klart när jag klev upp.

Väckte Vilja och dukade fram frukosten. Idag var det dags för säsongens första hockeymatch. På bortais dessutom. I Kumla. Så hon hade samling i vår ishallen 8.20 för avfärd 8.30. Meja skulle dessutom följa med som sällskap.

 
Medan Vilja, Meja och Rickard åt frukost så packade jag Viljas väska med träningskläder och tillbehör. Packade dessutom en liten väska med mellanmål också. Banan att äta innan matchen börjar och så en risifrutti och en liten festis att kunna stoppa i magen under en periodpaus. Och så en Corny att äta efter matchen i bilen på väg hem.

Rickard hann lagom åka iväg när han skickade att han behövde hämta upp två av Viljas lagkompisar också. Och det är precis sånt här man gör med ett lag. Man ställer liksom upp. Kanske lite tråkigt för Meja att åka med då, men samtidigt så känns det lite bra att Vilja får sällskap när hon ska byta om i eget omklädningsrum.

Jag och Ninja blev hemma. Lite blandade känslor då jag så gärna ville se henne spela första matchen för denna säsong. Men jag får heja desto mer på nästa match helt enkelt. Hon är redo för en säsong med grabbarna, men kommer såklart att gästspela hos tjejerna också i den mån vi hinner och hon orkar.

Sikta mot stjärnorna så når du trädtopparna älskling ❤
 

En milstolpe i livet

När man befunnit sig i en ny värld i 10 år. 

För 10 år sedan (och en dag) så förändrades mitt liv rejält. En liten flicka föddes. En flicka som fick namnet Vilja. Vid en ålder på 22 år ung så kände man inte riktigt igen den nya världen. Men tillsammans med Rickard har jag blivit så bekväm i min nya fas i livet.

Så igår firades våran nu, 10 åriga dotter Vilja med kärlek. 

 
Vi började såklart vår morgon med frukost på sängen, sång och paket för Viljas del. En trött tjej fick öppna tre paket från oss och äta favoriten. Rostad smörgås med nutella. Sen gjorde vi oss i ordning och for in till vårt badhus efter önskemål. Alltid får barnen välja lite vad vi ska göra på deras födelsedagar (oftast något enkelt om de fyller en arbetsdag.) Badhuset lockade i denna värme och vi fick en fantastiskt stund tillsammans.

 
Efter bad i lite drygt 3 timmar, lunch och många kallsupar tog vi oss hem igen. Fixa det sista inför eftermiddagens kalas och ombyte till klänningar. Ballonger skulle blåsas och bord skulle dukas. Vilja fixa tårtan. Gäster började komma och vi fick oss en alldeles fantastisk eftermiddag.

 
Kompisar, släktingar och ett födelsedagsbarn gjorde dagen perfekt för Vilja. Tänk att människor tar sig tid. Vilja blev rörd när hon gick och lade sig och sa att hon var tacksam över alla gäster som kom. Lyckliga du kände jag ❤
Lyckligt somnade hon och jag själv kunde sätta mig ner och reflektera över dagen. Och livet hittills.

 
Jag har fått vara mamma i 10 år. Det är en milstolpe. 
Jag är inte längre den unga 22 åriga nyblivna mamman. Jag är en kvinna på 32 år som har fått tre fantastiska döttrar och livet är fullt av kärlek och lycka. Jag ser bortom all kaos och känner i stor sett bara kärlek och lycka i familjelivet, som mamma. Jag känner mig säker som person i familjelivet vilket gör våra dagar så mycket enklare att ta oss igenom. Vi bårkar inte ofta, vi gör härliga saker tillsammans för att må bra. Det är lite enklare så! 

Jag känner mig mogen. 32 år och varit mamma i 10 år. För mig är det stort ❤
 

När idrottsklubbar hjälper varandra

Då kan både klubb och de utövande växa så gott de bara kan.
Och ska mina tjejer växa inom sin idrott, så gäller det att vi hjälps åt!

Idag fick jag en förfrågan från tjejernas tränare ifall Meja (som är född -09) kunde tänkas ställa upp och spela en cup med Södertäljes flickor 09-lag i Gnesta nästa helg. Och eftersom Meja är den enda 09.an i vårt lag så sa tränaren i Södertälje att Meja kunde ta med sig en 08a också, så hon inte blir helt själv. Så då tyckte vår tränare att det passade perfekt att fråga om Vilja också ville följa med och spela. Så har de ändå varandra på att säga.

 

(stolta tjejer i Lindens tröja. De lär vara lika stolta i en SSK-tröja nästa helg)
 
När jag sen hade lagt på med tränaren så gick jag för att prata med tjejerna, men de hade haft sina elefantöron på sig och hört allt. Men de tyckte såklart att detta skulle bli väldigt spännande! Och jag tycker också att det ska bli riktigt spännande. Tjejerna har ju trots allt aldrig spelat med dessa tjejer tidigare. Men allt handlar ju om att ha roligt tillsammans och spela ishockey. Och vem vet. Kanske blir det mersmak för alla parter i det hela och ett samarbete kan uppstå. Att vi tillsammans kan hjälpas åt. För att tjejerna ska få växa.

Jag är ju inte så insatt i detta.
Förutom att jag vet att även om tjejernas lag här hemma växer så det knakar, så är det inte riktigt tillräcklig för att komma någonstans. Och det är skrämmande på sitt sätt. För Vilja är ändå ganska medveten om det och har sagt att hon vill bli som Evelina Husár (hennes fd tränare) och Ida Nikula (hennes stora förebild inom tjejhockey. Då Ida själv är från våran lilla stad Torshälla, numera spelar i Leksands damlag) Men båda tjejerna valde att flytta hemifrån redan när de började gymnasiet, och jag vet inte om jag vill att Vilja ska flytta så snart. Men samtidigt så finns det ingen möjlighet här hemma för hennes del. Och hon är ju trots allt så medveten. 

Men det är långt kvar tills Vilja ska börja gymnasiet. Allt kan hända på vägen. Det gäller bara att vi stöttar henne på den väg hon väljer att gå. Och att vi tillsammans hjälper Vilja, Meja och Ninja att få växa inom sin idrott som de älskar. Ishockey! Framtiden är deras ♥