En milstolpe i livet

När man befunnit sig i en ny värld i 10 år. 

För 10 år sedan (och en dag) så förändrades mitt liv rejält. En liten flicka föddes. En flicka som fick namnet Vilja. Vid en ålder på 22 år ung så kände man inte riktigt igen den nya världen. Men tillsammans med Rickard har jag blivit så bekväm i min nya fas i livet.

Så igår firades våran nu, 10 åriga dotter Vilja med kärlek. 

 
Vi började såklart vår morgon med frukost på sängen, sång och paket för Viljas del. En trött tjej fick öppna tre paket från oss och äta favoriten. Rostad smörgås med nutella. Sen gjorde vi oss i ordning och for in till vårt badhus efter önskemål. Alltid får barnen välja lite vad vi ska göra på deras födelsedagar (oftast något enkelt om de fyller en arbetsdag.) Badhuset lockade i denna värme och vi fick en fantastiskt stund tillsammans.

 
Efter bad i lite drygt 3 timmar, lunch och många kallsupar tog vi oss hem igen. Fixa det sista inför eftermiddagens kalas och ombyte till klänningar. Ballonger skulle blåsas och bord skulle dukas. Vilja fixa tårtan. Gäster började komma och vi fick oss en alldeles fantastisk eftermiddag.

 
Kompisar, släktingar och ett födelsedagsbarn gjorde dagen perfekt för Vilja. Tänk att människor tar sig tid. Vilja blev rörd när hon gick och lade sig och sa att hon var tacksam över alla gäster som kom. Lyckliga du kände jag ❤
Lyckligt somnade hon och jag själv kunde sätta mig ner och reflektera över dagen. Och livet hittills.

 
Jag har fått vara mamma i 10 år. Det är en milstolpe. 
Jag är inte längre den unga 22 åriga nyblivna mamman. Jag är en kvinna på 32 år som har fått tre fantastiska döttrar och livet är fullt av kärlek och lycka. Jag ser bortom all kaos och känner i stor sett bara kärlek och lycka i familjelivet, som mamma. Jag känner mig säker som person i familjelivet vilket gör våra dagar så mycket enklare att ta oss igenom. Vi bårkar inte ofta, vi gör härliga saker tillsammans för att må bra. Det är lite enklare så! 

Jag känner mig mogen. 32 år och varit mamma i 10 år. För mig är det stort ❤
 

När idrottsklubbar hjälper varandra

Då kan både klubb och de utövande växa så gott de bara kan.
Och ska mina tjejer växa inom sin idrott, så gäller det att vi hjälps åt!

Idag fick jag en förfrågan från tjejernas tränare ifall Meja (som är född -09) kunde tänkas ställa upp och spela en cup med Södertäljes flickor 09-lag i Gnesta nästa helg. Och eftersom Meja är den enda 09.an i vårt lag så sa tränaren i Södertälje att Meja kunde ta med sig en 08a också, så hon inte blir helt själv. Så då tyckte vår tränare att det passade perfekt att fråga om Vilja också ville följa med och spela. Så har de ändå varandra på att säga.

 

(stolta tjejer i Lindens tröja. De lär vara lika stolta i en SSK-tröja nästa helg)
 
När jag sen hade lagt på med tränaren så gick jag för att prata med tjejerna, men de hade haft sina elefantöron på sig och hört allt. Men de tyckte såklart att detta skulle bli väldigt spännande! Och jag tycker också att det ska bli riktigt spännande. Tjejerna har ju trots allt aldrig spelat med dessa tjejer tidigare. Men allt handlar ju om att ha roligt tillsammans och spela ishockey. Och vem vet. Kanske blir det mersmak för alla parter i det hela och ett samarbete kan uppstå. Att vi tillsammans kan hjälpas åt. För att tjejerna ska få växa.

Jag är ju inte så insatt i detta.
Förutom att jag vet att även om tjejernas lag här hemma växer så det knakar, så är det inte riktigt tillräcklig för att komma någonstans. Och det är skrämmande på sitt sätt. För Vilja är ändå ganska medveten om det och har sagt att hon vill bli som Evelina Husár (hennes fd tränare) och Ida Nikula (hennes stora förebild inom tjejhockey. Då Ida själv är från våran lilla stad Torshälla, numera spelar i Leksands damlag) Men båda tjejerna valde att flytta hemifrån redan när de började gymnasiet, och jag vet inte om jag vill att Vilja ska flytta så snart. Men samtidigt så finns det ingen möjlighet här hemma för hennes del. Och hon är ju trots allt så medveten. 

Men det är långt kvar tills Vilja ska börja gymnasiet. Allt kan hända på vägen. Det gäller bara att vi stöttar henne på den väg hon väljer att gå. Och att vi tillsammans hjälper Vilja, Meja och Ninja att få växa inom sin idrott som de älskar. Ishockey! Framtiden är deras ♥
 

På 16onde våningen, där är hon klok

När ens barn på 9,5 år kan förklara för en läkare grundligt om hur hon mår och hur allt påverkar henne, så att läkaren gör en rätt och bra bedömning gör mig alldeles varm i kroppen.
Dagens besök på den 16onde våningen på sjukhuset, det vill säga, ögonmottagningen inrikning skelning gav goda resultat. Även om resultatet var negativt.

 
8 oktober 2015 genomförde Vilja sin ögonoperation. Då visste vi inte om operationen skulle bli lyckad eller inte. Läkaren kunde inte garantera något, vilket vi förstod.
Idag träffade vi läkaren igen, som vi träffade för 2,5 år sen. Först ville inte läkaren riktigt prata om en möjlig operation med Vilja. Tills hon hade undersökt henne. Då ansåg hon att en operation förmodligen ligger i närtid för Viljas skull. Hon ville dock rådgöra med en annan först och fler undersökningar och mätningar gjordes. 

Att Vilja fick beröm av dem båda att hon kunde förklara så gott, kändes riktigt bra. Vilja berättade att hon ofta har huvudvärk då hon måste anstränga huvudet. Och då är det inte på grund av dålig syn, för hon har perfekt syn. Vilja kunde även förklara att när hennes egna öga glider ifrån (hennes egna ord) så ser hon vad som händer där också. Det vill säga att ögonen levererar varsin bild till hjärnan som inte kopplas ihop till en bild utan hjärnans syncentrum ser två bilder och hon ser dubbelt. För att slippa se dubbelt kan hjärnan bortse från den ena bilden. 

 
Nu är det ju så att Vilja har en latent skelning, så den syns ju inte alltid. Ögonen riktas, med viss ansträning, åt samma håll. Och när inte ögonmusklerna orkar arbeta tillsammans längre så glider ögonen isär för Viljas del. Det är bara det högra ögat som glider utåt. 

Efter en hel del undersökningar och mätningar så tyckte nog läkaren att vi ska komma tillbaka efter sommarlovet för nya mätningar och då ska vi ha diskuterat operation hemma. Vilja är dock redan säker på att hon vill göra operationen då hon känner själv att hon blir bättre, för hennes skull.

Hon är så klok, den lilla tjejen vi har. Så medveten om hennes situation. Hon mådde trots allt riktigt bra efter förra operationen. Det enda som var jobbigt då, var att tjejerna i klassen tyckte att hon såg hemsk ut när ögat var rött och svullet. Medan grabbarna i hockeylaget endast sa att de hoppades att hon var okej snart för att träna. Skillnad på tjejer i årskurs ett och grabbar i årskurs två med andra ord (Vilja spelar ju hockey med grabbarna i årskurs två.). 

Jag är stolt över Vilja! Och nu ser vi fram emot hösten och nya mätninga. För kanske, finns det faktiskt en chans, att det blir bättre igen. Utan operation. Även om den chansen kanske inte är så stor, men den finns!