Vardagskaos bland allt det trevliga
Just nu känns det som om jag lever i min egna bubbla. En bubbla där bara jag och familjen finns. För just nu så vet jag inte vart min tid tar vägen, om inte annat bara på familjen. Det har varit en intensiv tid med tjejernas, framförallt Viljas, ishockey. Och även om jag nu älskar att se mina barn njuta av sina träningar och allt som hör till så längtar jag verkligen tills säsongen är slut. Så jag kan få andas. Att åka till ishalen 3-5 dagar i veckan och försöka få tjejernas scheman att inte krocka och det påtvingade valet att behöva dela upp oss som föräldrar med barnen.
Som i tisdags. Då njöt jag. Mina tjejer, och Viljas hockeykompis Melissa, var nämligen maskotar för A-laget på deras sista hemmamatch. Tänk er att få se sina tjejer. I full mundering åka runt på sina skridskor, stolta som små tuppar. Tillsammans med sina förebilder. Hockeyspelare. För deras liv kretsar liksom kring hockey. De andas hockey, lever för hockeyn.
Att få se de stora grabbarna ta sig an de små liven, för små är de ju faktiskt mot de stora. Mamma-hjärtat liksom smälter samtidigt som det slår hur hårt som helst, just för mina hockey-tjejer. Att se sina tre tjejer, redo för att lägga straff på målvakter. Hjärtat stannade en stund och tårarna samlades i ögonen av lycka!
Tjejerna kommer leva på denna kväll väldigt länge. Vilja minns fortfarande när hon var maskot åt dam-laget förra året. Nu minns hon två.
Men mitt i allt så har vi ju ändå en vardag som ska gå ihop sig. Hemma är det ju städning, disk och matlagning. Våra arbeten måste också skötas. Ibland är det lagom kaos faktiskt. Är glad att jag förra veckan kunde ta ut kompledigt på eftermiddagarna för att ha lite sportlov med tjejerna. Känslan av att bara få hämta dem 3 timmar tidigare gjorde så himla mycket för själen. Och som tjejerna njöt av att få bli hämtade tidigt också. För vi hann ju med både bakning och mellis ute i det härliga vädret som sportlovet bjöd!
Men det är ungefär allt som hinns med och det ger mig en sån ångest över allt som inte hinns med. Sån där lagom vardagskaos.
Idag har jag fått bett om en semesterdag, vid ett senare tillfälle, då vissa dagar inte går ihop sig med familjen. Spelar ingen roll hur man vrider och vänder på sig själv eller andra så är det ounvikligt vissa gånger. Även om det är få gånger, så blir det ändå så märkbart. Men det ska lösa sig..
Jag blundar, andas och tänker att våren är på ingång och ljuset känns mycket bättre!
Som i tisdags. Då njöt jag. Mina tjejer, och Viljas hockeykompis Melissa, var nämligen maskotar för A-laget på deras sista hemmamatch. Tänk er att få se sina tjejer. I full mundering åka runt på sina skridskor, stolta som små tuppar. Tillsammans med sina förebilder. Hockeyspelare. För deras liv kretsar liksom kring hockey. De andas hockey, lever för hockeyn.
Att få se de stora grabbarna ta sig an de små liven, för små är de ju faktiskt mot de stora. Mamma-hjärtat liksom smälter samtidigt som det slår hur hårt som helst, just för mina hockey-tjejer. Att se sina tre tjejer, redo för att lägga straff på målvakter. Hjärtat stannade en stund och tårarna samlades i ögonen av lycka!
Tjejerna kommer leva på denna kväll väldigt länge. Vilja minns fortfarande när hon var maskot åt dam-laget förra året. Nu minns hon två.
Men mitt i allt så har vi ju ändå en vardag som ska gå ihop sig. Hemma är det ju städning, disk och matlagning. Våra arbeten måste också skötas. Ibland är det lagom kaos faktiskt. Är glad att jag förra veckan kunde ta ut kompledigt på eftermiddagarna för att ha lite sportlov med tjejerna. Känslan av att bara få hämta dem 3 timmar tidigare gjorde så himla mycket för själen. Och som tjejerna njöt av att få bli hämtade tidigt också. För vi hann ju med både bakning och mellis ute i det härliga vädret som sportlovet bjöd!
Men det är ungefär allt som hinns med och det ger mig en sån ångest över allt som inte hinns med. Sån där lagom vardagskaos.
Idag har jag fått bett om en semesterdag, vid ett senare tillfälle, då vissa dagar inte går ihop sig med familjen. Spelar ingen roll hur man vrider och vänder på sig själv eller andra så är det ounvikligt vissa gånger. Även om det är få gånger, så blir det ändå så märkbart. Men det ska lösa sig..
Jag blundar, andas och tänker att våren är på ingång och ljuset känns mycket bättre!