Någonstans finns motivationen

Att försöka hitta tid för den egna träningen när barnen är allt för aktiva är bra svårt. Men denna vecka jag har faktiskt lyckats.

Två korta, men jobbiga, corepass som jag hittat på nätet har jag kört här hemma både måndag och onsdag. Igår var vissa muskler så ömma, men det gick ändå att genomföra ett pass i alla fall på kvällen när tjejerna hade blivit nattade. Idag ömmar de inte lika mycket, men de känns i vissa rörelser. Kanske känns det ännu värre imorgon.

Idag är Rickard iväg på hockey vilket innebär att jag var ensam med tjejerna. Som dessutom var träningslediga idag. Men så var jag bra sugen på att ta en kort liten löptur bara. Bara för att känna på löpstegen lite. Sist jag sprang var ju trots allt för 4,5 vecka sen.

Så jag ringde mamma och frågade om hon hade lust att komma över och titta till tjejerna en liten stund. Vilket hon såklart gjorde. Så jag bytte om och gav mig ut när hon kom.

 
Nu blev det ingen jätte bra runda. 2.1 kilometer på 17 minuter. Bättre kan jag. Men får ta det sakta men säkert. Hade ingen musik i öronen då jag tycker det är lite obehagligt att springa i mörkret. Så pepp-musiken uteblev tyvärr. Invigde dock min nya reflexsele som jag köpte tidigare i oktober. 

Så från ingen träning alls, så har jag lyckats med 3 pass med någon typ av träning denna vecka. Nu blir det förmodligen inga fler pass denna vecka då jag och Rickard åker iväg på trevligtheter under helgen. Men och andra sidan så är vi ju hemma på söndagkvällen igen, så kanske hinns det med något pass då.

Men någonstans finns motivationen, och det är jag glad för.

Nu är tjejerna nattade och jag väntar in klockan lite. Dags för dagens sista mellanmål, som denna kväll består av kvarg. Min egna smaksatta; naturell kvarg, banan, frysta hallon och björnbär och så lite flytande honung som lite sötma. 
Fast nu ska jag tvätta bort ansiktsmasken som fått göra sitt för en stund.

Att bearbeta för resten av livet

I över två år har jag gått i ovetskapen om vad som står på. Två år av många läkarbesök, vissa smärtsamma undersökningar, en hel del blodprover och ändå har jag inte fått något svar. Bara det har varit en påfrestning som heter duga. En segdragen sjukskrivning från mitt ordinarie arbete, då det inte funnits något konkret att gå på för att hjälpa mig framåt där. Även om jag stunder bara tror att jag blivit motarbetad. För ingen ska bli behandlad så som jag blivit behandlad.
Men i två år. Mängder av olika läkare. Utan svar. 

Begär tjänstledigt och testar på något nytt. Kroppen orkar med att jobba hundra procent. Men fortfarande utan att veta vad som orsakar. Skoven kommer, skoven går. 

Ett läkarbesök. Ett ultraljud. En orsak.

Med lätta steg gick jag ut från mottagningen tillsammans med Rickard. För att sedan brista i gråt i famnen på min vän och kollega på jobbet. När allt liksom kom ikapp. 

 
Något som finns där. För alltid. Skoven ska fortsätta komma och gå. Resten av livet. Nu gäller det bara att bearbeta det också. Jag har haft det här i två år. Resten av livet ska jag också klara detta. Jag vet vad som är orsaken och bara det är en vinst. Även om det inte finns något att göra åt saken. Men att veta. Känna det lugnet inom mig.

Kanske kan jag jobba mig vidare nu. Jag ska hantera detta med huvudet högt. Må skoven komma, jag är redo. 

En hit, en dit och en där

Har jag någonsin sagt hur tacksam jag är över all hjälp vi får för att lyckas med vårt vardagspussel? Hur tacksam jag är över alla som finns för oss?

Idag är det återigen en sådan dag då jag är tacksam. För utan hjälpen vi får just nu så skulle våran lördag gå helt åt skogen faktiskt.
Hjälpen började redan igår faktiskt. Mummi och Ukki kom och hämtade Vilja klockan fyra. För hon skulle nämligen sova där. Lycka för henne. 
Och det var för att Mummi och Ukki skulle köra Vilja till ishallen idag då Vilja har match. Samling 10.30 för att gå på is 11.30 mot Vita Hästen tillsammans med hennes lag Team07.

Låter kanske inte alls så tokigt ändå. Men med tanke på att Meja och Rickard åkte iväg till Västerås klockan halv nio idag, för att Meja har handbollssammandrag där. 4 matcher ska spelas under dagen och sista matchen spelas 14.35. Sen ska de ta sig hem också.

Och så Ninja då. Ja, hon har nämligen fotbollsavslutning med fotbollsklubben. Alla ungdomslag i klubben blir inbjudna till fika och prisutdelning i vår idrottshall. Och det ser ju Ninja väldigt mycket fram emot efter en bra insats i hennes lag under den här säsongen, även om hon kom in lite sent. Avslutningen börjar klockan 10.00 och slutar 11.30.

Med två föräldrar så hade denna dag inte fungerat för oss. Något barn hade fått avstå, alternativ åkt med någon lagkompis (vilket jag vet skulle funka för både Meja och Vilja egentligen). Men då kommer Mummi och Ukki till undsättning och kör Vilja till ishallen. Så är Vilja på plats när hon ska och jag och Ninja åker dit så snart Ninjas avslutning är klar. Så jag hinner ju se henne spela match en stund i alla fall.

 
Men sen.. Sen samlas vi med klubben där alla tjejer känner en hemmahörighet. Nämligen basketklubben. En klubb som verkligen månar om sina små spelare och kan på så vis få dem att stanna kvar och älska sin sport.

Så trots att tjejerna ska på sina egna sporter först idag så är de ändå klädda med sina blåa träningströjor med basketklubbens märke på och de bär de stolt. Det är nämligen så att klubbens herrar idag spelar en basketmatch mot Team4Quarter från Helsingborg, till förmån för mustaschkampen och då är blått en självklar färg för oss alla att bära. Matchen börjar ju klockan 15.00 i Stiga Sports Arena, så Meja och Rickard blir lite sena, men en stund hinner de såklart att se.

Jag är stolt över att jag har aktiva barn. Men ibland önskar jag att vi hade det lite lugnare.

Till Mummi och Ukki: Ni är guld värda ❤