To the dark side

"Love yourself first and everything else fall into line. You really have to love yourself to get anything done in this world." - Luciell Ball
Ett steg i taget så når jag även dit. På något vis ka jag bli min egna bästa vän.

Dagens besök hos frisören var helt klart något jag verkligen behövde. Speciellt när reget stod som spön i backen och sommaren långt bakom mig. Det ljusa skulle bort och ersättas med mörkt.

 
Hemskt utväxt (mitt hår växer som ogräs), osminkad och ögonbryn som absolut inte var fixade på väldigt länge. Det kändes ju en aningen lite obekvämt att gå in hos frisören då. Men jag klev ju ut därifrån betydligt snyggare, enligt mig själv i alla fall. Och det är ju huvudsaken. Besöket tog lite drygt 3 timmar. Färgningen tog sin lilla tid i och med utväxten och det blonda håret. Därefter ögonbrynsfix. Klippning, endast några centimeter i och för sig. För att sedan avsluta med lite styling. Herregud vad mitt hår luktar gott nu!

 
Nackdelen med att bli mörkare på hösten är ju att huden ser betydligt blekare ut också. Kan i och för sig också bero på bristande sol de senaste tiden hos oss och att jag lämnade blodprover igår och inte tagit några järntabletter. Men det ligger en till kvällen och väntar. Så kanske behöver jag ta mig in till stan och sola lite grann ändå. För att få upp en grund i alla fall. 

Nu väntar frisörbesök i december nästa gång. Men några besök för ögonbrynsfix blir det nog i alla fall innan dess! Jag ska ta hand om mig. Det behövs! Jag måste må bra för att familjen ska må bra helt enkelt! 
 

Ljuset i tunneln

Det är blandade känslor idag faktiskt. Mest åt det bättre hållet, men samtidigt så snurrar ju tankarna helt galet i alla fall. Men på sikt så ska det väl bli bättre det också.

Det blev en lugn morgon hemma med barnen innan de lämnades i skolan. Kom lagom hem och gjorde kaffe så ringde läkaren upp enligt utsatt tid. Alla prover såg ju bra ut och för tredje gången så visade det reumatiska provet negativt. Vilket på sitt vis är väldigt positivit. Att jag inte har den sjukdomen. Så lättad var jag ju. Men så kommer ju såklart frågorna om varför jag har ont i mina leder. Och just specifikt i mina armbågsleder. 

Läkaren valde att sjukskriva mig 100% fram till mitten av oktober. Då har jag dessutom haft möte med min chef, HR-chefen och så min representat från facket. För att se om jag får andra arbetsuppgifter eller annan tjänst. Då tyckte läkaren att jag skulle testa på att arbeta 25% till en början och sen gå upp till 50% för att slutligen sikta mot målet på 100% igen. Det låter som en bra plan. Sen får vi ju bara hoppas på att den håller också. Läkaren satte även in tabletter, utöver Alvedon, som jag ska ta en stund framåt med hopp om att det ska lindra. 

Så på ett sätt så kändes ju samtalet skönt, det vill säga; fortsatt sjukskrivning och negativt provsvar på blodprovet. Nackdelen med det negativa är ju att jag inte vet vad som är galet. 

Då gjorde det inte heller så mycket att ett brev från reumatologen på sjukhuset inte tar emot min egenremiss utan hänvisar mig tillbaka till vårdcentralen.

Och mitt allt det negativa så kom det lite positivitet i det hela. CityOrtopedi i Stockholm har mottagit min remiss som blev vidarebefodrad från Specialistcenter Scandinavia här i Eskilstuna. Och jag har fått en tid till dem i oktober. Jag ska alltså få träffa någon utanför vårdcentralen som i alla fall vill höra vad jag säger. Sen hur vi går vidare där är ju en annan sak. Men just att få träffa någon. Där tändes mitt hopp en aning. Ljuset blev lite starkare i tunneln. 

 
Nu sitter jag hemma i mitt kök och bara är. Tjejerna tittar på tv och vi ska ta oss till ishallen om några timmar för hockeymatch. Jag är både trött och frusen, samtidigt som jag är pigg och redo för kvällen. Dessutom är jag sugen på lösviktsgodis, så det får bli ett stopp på godisaffären på väg till ishallen!

Önskar er alla en trevlig fortsättning på denna fredag! För nu blir det soffmys med tjejerna en stund ♥
 

När man ska orka kriga

Det var inte så jag kände mig lättad när jag gick från läkaren idag. Snarare ganska så tom och en känsla av ruta ett igen. Trots att jag hade Rickard med mig som stöd.

 
Läkaren tog sjukdomshistoria och nuvarande status, trots att hon hade läst lite i journalen och visste vad jag sökte för. En väldigt lätt undersökning; det vill säga böja på mina armar och handleder. Så uteslutade hon (i och med att alla blodprover har sett bra ut tidigare) att det är något reumatiskt. Läkaren anser att det är en överansträngning i mina armar (hur det nu kan vara det när jag varit "ledig" från jobbet i 5 veckor och sen jobbar i 6 timmar). Men hon sjukskrev mig i två veckor. Beställde nya prover och så fick jag en telefontid med henne två dagar innan min sjukskrivning går ut. Och inget mer.

Därför kände jag mig ganska så tom när jag gick ut därifrån. Är det såhär det ska vara? Sjukskriven nån vecka hit och dit för att gå tillbaka till jobbet och bli "sjuk" igen. Men läkarna (både hon jag hade idag och den jag träffade i februari) anser att jag är dålig på grund av mitt jobb, där jag överanstränger mig bara av att titta på arbetskläderna ungefär. Och att allt blir bättre om jag får ett annat jobb.

Och där står då jobbet. Arbetsgivaren som haft ett halvår på sig att göra något. Inget har hänt. Ingen hjälp har jag fått. Nu har jag blandat in facket på grund av att jag inte orkar mera. Jag behöver hjälp i mina krig.
Möte inplanerat med facket och min chef i början av oktober. Kändes lite långt dit, men det ska nog gå bra ändå. En dag i taget som min vännina sa till mig.

Rickard kände sig ganska hjälplös också inne hos läkaren. Men han vet ju och andra sidan hur dåligt jag mår med smärtan och så. Han ger inte ritkigt upp ännu, även om mitt hopp har svikit mig. Han har redan skrivit ut några papper om någon egenremiss till Specialistcenter och så ska han ringa till reumatologen på vårt sjukhus och se om jag behöver en remiss från vårdcentralen eller om jag kan gå via egenremiss. För läkaren tänkte inte ens tänka tanken om att skicka en remiss dit. Han tänker kämpa. För jag orkar inte kriga.

Kroppen ger upp. Smärttröskeln har ju blivit så pass hög så jag klarar mig. Men knoppen tar stryk av det istället. För det är galet jobbigt att faktiskt ha ont. Och när jag står där utanför läkarens rum och känner att jag inte blir tagen på allvar.

Nu har jag bestämt mig för att deppa ihop en stund. Vara sur och tvär och inte gilla något. Men bara för en kort stund. För sen ska jag må bra igen. Det har jag bestämt med mig själv! Göra saker som jag mår bra av. Och förhoppningsvis få hjälp att hitta orsaken till varför jag har ont. För nu känns deras anledningar väldigt luddiga!