Landet, där själen kan få ro

 
Det här är landet.
Där satt jag en stund nu i eftermiddag/kväll. Jag är kattvakt. Eller om det är katterna som vaktar mig kanske. Det vet jag inte ännu. Men det kändes som om Mumin inte riktigt ville släppa mig. Vi satt där på trappen och bara var. 

Trots att grannen sågade och spikade så kändes det tyst på något vis. Jag kunde liksom stänga ute det ljudet. 
Jag lutade mig tillbaka på trappen och tänkte på Ulf Lundell's låt - Jag trivs bäst i öppna landskap

"Jag trivs bäst i öppna landskap... så att själen kan få ro."
"Jag trivs bäst i fred och frihet, för både kropp och själv, ingen kommer in i min närhet, som stänger in och stjäl."

Och jag satt där på trappen. Andades in den stilla luften, och andades ut ångest och stressen. 
Så det är något visst med landet. Där jag kan stänga av på något vis. Släppa alla tankar och känslor för en stund. 

 
Jag känner tårarna bränner under ögonlocken. Men jag andas, alltså lever jag.

Längtar redan tillbaka till imorgon då jag får åka dit igen. Hinner nog med att åka förbi där en snabbis och fylla på mat och vatten direkt efter jobbet. För sen väntas middag på Grappa med min vän Karin. Är så tacksam över att jag har henne. Sen åker jag tillbaka dit och bara är för en stund. Får hoppas på bra väder även då så jag kan sitta där på trappen. Se ut över gärdet och bara sluta tänka och känna. Det är lyx i mitt liv just nu.
Att slippa tänka och känna hela tiden.

Landet, där själen kan få ro!
 

När man vinkat hej då

 
Då brister hjärtat ♥

Tjejerna påbörjade sin resa mot sommarstugan med Rickard för ungefär en timme sen. Jag gav dem puss och kram och vinkade hej då. Visade gott mod ända tills vi inte sågs längre. Då bröt jag ihop. 
Som jag har gråtit nu. Det var värre än jag tänkte mig.
En vecka utan mina barn. 120 mil ifrån mig. 

Ångesten som kommer tryckandes över mitt bröst. Hjärtklappning och tårar. Jag vill kräkas.

Jag har rödsprängda ögon men ska försöka få i mig mina linser. Göra mig redo för en arbetsdag. 
Jag vet att jag kommer gå på sparläge på jobbet nu. Jag är inte i form för att jobba riktigt. Men jag måste. Personalbrist heter det visst så fint. Jag ska göra mitt bästa.

Men allt jag vill är att ligga kvar i sängen och gråta. Hela dagen. 
Och ha hem mina tjejer igen ♥
 

När ångesten och ensamheten kommer

Jag sitter ute på min uteplats. En filt snurrad runt min kropp. Ett glas rosécider står på bordet bredvid mig. Telefonen är på ljudlöst och på något vis njuter jag. Njuter med blandade känslor då ångesten och ensamheten kommer.

 
Tjejerna sover hos moster Linn och kusinerna Lucas och Elias. De har tjatat så länge nu och äntligen fick vi till att det passade oss alla. Så jag lämnade dem vid fem, då syster skulle bjuda dem på mat också. 
Ninja ringde vid sju och ville hem. Men vi har kommit på att vi måste säga att jag är borta och inte hemma. För då kan hon ju inte komma hem. För ibland så menar hon det inte. Det har krisat såklart och då har jag hämtat henne. Men jag fick ju meddelande att hon sov cirka en halvtimme senare.

Jag har packat våra resväskor. Så när som på tandborstar och Mejas mediciner. Men de har ju med sig tandbortsar och Meja har med sin medicinerna. Så det får vänta tills de kommer hem imorgon. 

Solen har försvunnit bakom träden. Det blåser lätta kyliga vindar. Filten värmer ganska gott runt mina ben. Jag har en tjock tröja på mig, för att ens kunna ha armarna framme för att skriva. Det är tyst ute. Så när som på vinden som susar genom trädkronorna och några fåglar som kvittrar i något träd på kullen. 

Jag ska ner till jobbet imorgon när mina kollegor har frukost. Behöver se över nya pumpen till bevattningen och kolla vattenlistan då den blivit uppdaterad. Min kollega ringde igår (och jag ringde upp idag) och ville prata lite inför nästa vecka då jag ska in och jobba. Det blir en stressig vecka för mig då, men sen får jag ju som sagt vara ledig i 4.5 vecka till. Men imorgon. Klockan nio går jag ner till jobbet. Dricker en kopp kaffe medan dem har frukost och pratar med henne. Just nu är ju den värsta perioden för oss på jobbet, vi hinner dessutom inte med längre då vi minskat i personalstryka också. Men vi gör så gott vi kan. Och min arbetsvecka är väldigt klar med arbetsuppgifter så jag behöver bara tänka på det. Och det känns bra! 

Samtidigt som jag just nu njuter av stunden så sliter den mig i stycken på samma gång. Även om tjejerna hade varit hemma så hade de ju sovit. Men ändå hade jag vetat att de låg precis bakom väggen till där jag sitter just nu. Men nu är jag helt ensam. En släng av övergivenhet som jag försöker mota bort med hjälp av positivt tänkade av stunden av ensamhet. Tidigare kunde jag ju njuta av min ensamhet när tjejerna var borta med Rickard eller någon annan. Egentid som det så fint hette då. Nu sliter den mig iut och jag vill verkligen inte vara ensam med min egentid. Men det handlar bara om natten just nu. De är snart hemma igen! Men först ska jag sova!