Ett steg fram, lika många bak
När klockan ringde 04.45 idag så sträckte sig Rickard över sängen och gav mig bilnyckeln, då hade han tryckt igång värmen. Jag fick tyvärr be honom stänga av det igen då min hals kliade. Ett meddelande, om inställt gymbesök, till min kollega My och jag kunde somna om ett par minuter till innan Rickards larm ringde. Inte för att jag vaknade kryare. Men jag tog mig till jobbet.
Jag vet inte om det är Rickards man-cold som smittat mig eller det faktum över att Viljas hockeymatch i lördags spelades ute, i ett iskallt Södertälje.
Jag stämplade ut arbetstidsförkortning 12.05 då jag skulle iväg till läkaren. Privatklinik i Västerås. Gick dessutom smidigt att köra idag så vi kom lite tidigt. Rickard följde med som moraliskt stöd. Rickard försökte muta mig lite innan besöket då han märkte på mig att jag var nervös.
Men lite bilhäng innan vi gick in, med en god kopp kaffe från Starbucks, fick göra susen. Oftast vet han vad jag behöver för att må lite bättre. Kaffe är alltid bra.
Läkaren var tidig, eftersom jag var tidig. Han läste igenom anteckningar från förra besöket och diskuterade nutiden och framtiden. Jag accepterar läget, tänker fortsätta låta kroppen jobba lite emot så ska jag nog gå ut som vinnare ändå. Det får ta den tid det tar helt enkelt.
Att veta att jag har min familj som stöd. Och en otroligt underbar stöttepelare i form av vän och kollega. Så tänker jag fortsätta le och vara positiv. Det här fixar jag. Tillsammans med dem! Tillsammans med alla runt om mig.
Nu ska jag bara sura lite över min onda hals. Under eftermiddagen har den varit okej, nu börjar den klia igen. Får skippa gymmet några dagar; men tänker ta igen det så snart jag bara kan!
Livet är till för att levas! Så låt oss göra det!
Jag vet inte om det är Rickards man-cold som smittat mig eller det faktum över att Viljas hockeymatch i lördags spelades ute, i ett iskallt Södertälje.
Jag stämplade ut arbetstidsförkortning 12.05 då jag skulle iväg till läkaren. Privatklinik i Västerås. Gick dessutom smidigt att köra idag så vi kom lite tidigt. Rickard följde med som moraliskt stöd. Rickard försökte muta mig lite innan besöket då han märkte på mig att jag var nervös.
Läkaren var tidig, eftersom jag var tidig. Han läste igenom anteckningar från förra besöket och diskuterade nutiden och framtiden. Jag accepterar läget, tänker fortsätta låta kroppen jobba lite emot så ska jag nog gå ut som vinnare ändå. Det får ta den tid det tar helt enkelt.
Att veta att jag har min familj som stöd. Och en otroligt underbar stöttepelare i form av vän och kollega. Så tänker jag fortsätta le och vara positiv. Det här fixar jag. Tillsammans med dem! Tillsammans med alla runt om mig.
Nu ska jag bara sura lite över min onda hals. Under eftermiddagen har den varit okej, nu börjar den klia igen. Får skippa gymmet några dagar; men tänker ta igen det så snart jag bara kan!
Livet är till för att levas! Så låt oss göra det!