Nu vänder jag blad

Idag hade jag möte med min chef angående min tjänstledighet. Hon var otroligt glad för min del och vi satt och pratade om allt mellan himmel och jord i lite drygt en timme. Jag som hade världens ångest innan jag klev in på jobbet. Helt onödigt faktiskt. Därefter tömde jag mitt skåp, lade alla arbetskläder i tvättkorgen och lämnade tillbaka både mobil och nycklar. 

Det var dock blandade känslor när jag gick därifrån. Skrämmande. På så sätt att något nytt väntar mig runt hörnet. Men otroligt skönt att känna känslan av frihet. En lättnad över att få släppa mitt arbete för minst ett halvår. Jag valde jut dock att endast söka tjänstledigt (istället för uppsägning) för att ha tryggheten med en fot i marken innan jag lyfter med vingarna. För vem vet. Kanske jag kan inte flyga efter den här tiden. Men jag blickar framåt och uppåt. 

 
En tillbakabild. En otroligt varm sommar 2017 då jag var tvungen att dela min semester genom att jobba en vecka. Bättrade på solbrännan skapligt mycket den veckan. Den veckan var den sista veckan jag arbetade 100%. De tre åren jag fick på min tjänst gav mig så mycket. Både bra och dåligt. Erfarenheter i ryggsäcken. 

I min arbetsbok vänder jag nu blad och ser spännande fram emot utmaningen jag väntar. Är dock väldigt tacksam över att jag kommer ha en sån fin vän som kollega som kommer att vägleda mig rätt i min nya tjänst. Men ännu väntar en vecka av sjukskrivning innan jag kliver in på måndag klockan 07.00 på ASSA som produktionsplanerare. Jag är redo!
 

Det är min tur nu, vinden har vänt

När man bubblar av lycka och har en känsla av att allt snart är klart.

 
Vinden har vänt och det är min tur nu.

Idag har jag skrivit på tjänstledighetspapper från mitt jobb. Ett jobb som jag inte kunnat arbetat 100% på sedan två år tillbaka. Ett jobb som inte alls har hjälpt mig att komma tillbaka till arbetslivet 100%. Det har tagit riktigt hårt på mig. Jag har kämpat med olika läkare och mottagningar men fortfarande utan resultat, vilket har gjort att min arbetsgivare inte har kunnat hantera min situation rätt. Eller velat hanterat min situation rätt. Vilket i sin tur har varit riktigt psykiskt påfrestande alldeles för många dagar.

Men idag har jag även skrivit på anställningspapper hos ASSA ABLOY. En visstidsanställning som produktionsplanerare för ASSA OEM. En tjänst som jag blev tipsad om via min nyfunna vän Anna. Jag sökte, fick komma in intervju och fick tjänsten. Allt faktiskt väldigt fort. Och med en arbetsstart redan 1 oktober. 

Jag ska kastas in i en verksamhet som jag absolut inte har någon som helst erfarenhet av. Det gör mig riktigt redo för jobbet. Jag ser fram emot att lära mig så mycket jag bara kan på den tid jag får. Det är bara satt fram till sista juni nästa år och i dagens läge vet jag inte ens om det finns chans till förlängning. Men jag vet ju en sak. Jag har en ny erfarenhet att skriva på mitt CV. 

Jag dammar av min engelska och sätter på min sociala förmåga. Redo att jobba 100% från dag ett. 
Ni anar inte hur mycket jag bubblar av lycka. Att kunna gå till ett jobb (där jag dessutom är väldigt efterlängtad) och kunna göra det jag ska. Till 100%. Jag har väntat på det i två års tid. Sen mina leder blev sjuka helt enkelt. Och nu får jag min chans. 

En lättnad inom mig och en lycka som faktiskt är obeskrivlig. Jag tänker sikta mot stjärnorna och då når jag trädtopparna. Jag är redo! Önska mig lycka till ❤
 

En oviss framtid

 
Jag känner mig väldigt sliten. Kanske ser jag sliter ut också. För trots allt så säger ju både huvudet och kroppen ifrån. Sakta men säkert. För att sen, nångång få kraft att komma tillbaka igen.

Idag var jag på möte med min chef och vår personalchef om min arbetssituation nu och framåt. Just nu kan vi inte göra så jätte mycket förutom att jobba på som jag gjort fram tills nu. Men på sikt så gäller det mina val, sa hon. Personalchefen alltså. 

Jag är trots allt lite lagom rädd för framtiden. För just nu är det lite skämmande oviss på något vis. På sikt så kommer det ju att förändras även för mig. Frågan är ju bara om jag själv ska söka mig vidare eller om jag ska låta vägen ha sin gång och riskera att hamna någonstans där jag inte vill vara. På grund av ett val jag gjort tidigare.

Det skrämmer mig lite. Att valet jag gjorde för ungefär 15 år sedan påverkar mig nu. 

Men jag tänker fortfarande ta en dag i taget. Framtiden finns där, men det är fortfarande dag för dag för att ens ta sig till framtiden. Små steg!

Nu ska jag göra kväll. Varit på årsmöte med Eskilstuna Linden Hockey också. Huvudet är lite tungt efter en dag som denna ungefär!