MarieHeikkilä

På ruta ett fast ändå inte..

Idag var det dags för mig att träffa min nya fysioterapeut på vårdcentralen. Såklart jag var nervös eftersom jag visste att jag egentligen skulle börja om från början igen. Hon hade ju läst min journal men ändå så fick jag börja min berättelse från början.

Och det kändes faktiskt väldigt skönt. Hon ställde följdfrågor och vi pratade väldigt länge. Därefter så påbörjade hon en väldigt nogrann undersökning. Hon avslutade genom att utföra en traktion i nacken, vilket var så sjukt obehagligt och smärtsamt, samtidigt som det var lättande på något vis. Men jag grät och hon tröstade.

Efter behandligen så blev det mer prat. Och då erbjöd hon sig att skicka en remiss till samtalsteamet på vårdcentralen, eftersom varken den första fysioterapeuten eller läkaren hade skickat remiss dit. Hon trodde att jag hade fått Posttraumatisk stressyndrom i samband med att skadan har påverkat mig både fysiskt och psykiskt så länge dessutom. Och jag har lovat mig själv att jag inte ska googla på allt vårdpersonal säger, men det låter som om det är något som stämmer in en hel del. 

Fysioterapeuten tog bort några övningar som den tidigare har gett mig och bytt ut dem mot två andra. Dessa ska jag nu göra till onsdag nästa vecka då det är dags för ett nytt besök. 

I och med traktionen som hon utförde idag så har jag mått ganska illa. Vilket hon sa var ganska normalt att känna under dagen, men det ska helst inte sitta i flera dagar. Så jag håller tummarna att jag mår bättre imorgon igen. 

När jag gick där ifrån så kändes det så bra. Trodde verkligen att min tidigare fysioterapeut tog mig på allvar och utförde undersökningar grundligt, men idag så kändes som något helt annat. 

Så nu väntar jag på remiss till röntgen som läkaren skickade och remiss till samtalsteamet som fysioterapeuten skickade idag. Det går framåt, även om det kändes som om jag fick börja om från början igen.

Nu ska jag spendera helgen i det lugna med mina tjejer då Rickard är iväg på golfresa.
Trevlig kväll på er!