När ångesten och ensamheten kommer
Jag sitter ute på min uteplats. En filt snurrad runt min kropp. Ett glas rosécider står på bordet bredvid mig. Telefonen är på ljudlöst och på något vis njuter jag. Njuter med blandade känslor då ångesten och ensamheten kommer.
Tjejerna sover hos moster Linn och kusinerna Lucas och Elias. De har tjatat så länge nu och äntligen fick vi till att det passade oss alla. Så jag lämnade dem vid fem, då syster skulle bjuda dem på mat också.
Ninja ringde vid sju och ville hem. Men vi har kommit på att vi måste säga att jag är borta och inte hemma. För då kan hon ju inte komma hem. För ibland så menar hon det inte. Det har krisat såklart och då har jag hämtat henne. Men jag fick ju meddelande att hon sov cirka en halvtimme senare.
Jag har packat våra resväskor. Så när som på tandborstar och Mejas mediciner. Men de har ju med sig tandbortsar och Meja har med sin medicinerna. Så det får vänta tills de kommer hem imorgon.
Solen har försvunnit bakom träden. Det blåser lätta kyliga vindar. Filten värmer ganska gott runt mina ben. Jag har en tjock tröja på mig, för att ens kunna ha armarna framme för att skriva. Det är tyst ute. Så när som på vinden som susar genom trädkronorna och några fåglar som kvittrar i något träd på kullen.
Jag ska ner till jobbet imorgon när mina kollegor har frukost. Behöver se över nya pumpen till bevattningen och kolla vattenlistan då den blivit uppdaterad. Min kollega ringde igår (och jag ringde upp idag) och ville prata lite inför nästa vecka då jag ska in och jobba. Det blir en stressig vecka för mig då, men sen får jag ju som sagt vara ledig i 4.5 vecka till. Men imorgon. Klockan nio går jag ner till jobbet. Dricker en kopp kaffe medan dem har frukost och pratar med henne. Just nu är ju den värsta perioden för oss på jobbet, vi hinner dessutom inte med längre då vi minskat i personalstryka också. Men vi gör så gott vi kan. Och min arbetsvecka är väldigt klar med arbetsuppgifter så jag behöver bara tänka på det. Och det känns bra!
Samtidigt som jag just nu njuter av stunden så sliter den mig i stycken på samma gång. Även om tjejerna hade varit hemma så hade de ju sovit. Men ändå hade jag vetat att de låg precis bakom väggen till där jag sitter just nu. Men nu är jag helt ensam. En släng av övergivenhet som jag försöker mota bort med hjälp av positivt tänkade av stunden av ensamhet. Tidigare kunde jag ju njuta av min ensamhet när tjejerna var borta med Rickard eller någon annan. Egentid som det så fint hette då. Nu sliter den mig iut och jag vill verkligen inte vara ensam med min egentid. Men det handlar bara om natten just nu. De är snart hemma igen! Men först ska jag sova!
Ninja ringde vid sju och ville hem. Men vi har kommit på att vi måste säga att jag är borta och inte hemma. För då kan hon ju inte komma hem. För ibland så menar hon det inte. Det har krisat såklart och då har jag hämtat henne. Men jag fick ju meddelande att hon sov cirka en halvtimme senare.
Jag har packat våra resväskor. Så när som på tandborstar och Mejas mediciner. Men de har ju med sig tandbortsar och Meja har med sin medicinerna. Så det får vänta tills de kommer hem imorgon.
Solen har försvunnit bakom träden. Det blåser lätta kyliga vindar. Filten värmer ganska gott runt mina ben. Jag har en tjock tröja på mig, för att ens kunna ha armarna framme för att skriva. Det är tyst ute. Så när som på vinden som susar genom trädkronorna och några fåglar som kvittrar i något träd på kullen.
Jag ska ner till jobbet imorgon när mina kollegor har frukost. Behöver se över nya pumpen till bevattningen och kolla vattenlistan då den blivit uppdaterad. Min kollega ringde igår (och jag ringde upp idag) och ville prata lite inför nästa vecka då jag ska in och jobba. Det blir en stressig vecka för mig då, men sen får jag ju som sagt vara ledig i 4.5 vecka till. Men imorgon. Klockan nio går jag ner till jobbet. Dricker en kopp kaffe medan dem har frukost och pratar med henne. Just nu är ju den värsta perioden för oss på jobbet, vi hinner dessutom inte med längre då vi minskat i personalstryka också. Men vi gör så gott vi kan. Och min arbetsvecka är väldigt klar med arbetsuppgifter så jag behöver bara tänka på det. Och det känns bra!
Samtidigt som jag just nu njuter av stunden så sliter den mig i stycken på samma gång. Även om tjejerna hade varit hemma så hade de ju sovit. Men ändå hade jag vetat att de låg precis bakom väggen till där jag sitter just nu. Men nu är jag helt ensam. En släng av övergivenhet som jag försöker mota bort med hjälp av positivt tänkade av stunden av ensamhet. Tidigare kunde jag ju njuta av min ensamhet när tjejerna var borta med Rickard eller någon annan. Egentid som det så fint hette då. Nu sliter den mig iut och jag vill verkligen inte vara ensam med min egentid. Men det handlar bara om natten just nu. De är snart hemma igen! Men först ska jag sova!