MarieHeikkilä

3 barn. Ishockey upp till 6 dagar i veckan. Sena kvällar, tidiga mornar. Sen tog allt slut och vi dog.

Vi levde en intensiv vinter med hockey. Våra barn älskade att spela hockey och med förebilderna i A-laget blev deras matcher väldigt viktiga för barnen. Ibland fick vi dela på oss; ett barn dit och två barn dit. Det klassiska vardagspusslet som en helt vanlig familj har. Men som hockeyföräldrar sker det intensivt under en längre period (typ mitten av augusti till mitten av april). Det var vårat liv. Så levde vi.
Den intensiva hockeyperioden tog slut efter en trevig avslutning för klubbens alla ungdomslag.
Vi hamnade utmattade i soffan. Jag jobbade halvtid och var både psykiskt ch fysiskt trött. Vi pratade knappt med varandra. Det fanns inget där. Jag dog mer. 

Det blev skilsmässa. Rickard packade sina väskor. Vi var överens. Även om vi båda var totalt förstörda av beslutet. Månaden, dvs juni, som gick var den mest psykiskt hemska för mig. Jag slutade äta, började springa. Körde bil de eftermiddagar jag inte hade barnen. Allt för att inte vara hemma. Så mycket som jag grät; har jag aldrig gjort tidigare.

Rickard tog tjejerna med sig till sommarstugan i Finland. Den ångesten jag hade för att de var så långt bort. Men under deras bilresa fick jag prata i telefon med alla fyra. Tackar gudarna flr de dyra, egenköpta hörselkåporna från Zekler, jag har på jobbet. Eftersom jag jobbade den vecka som de var borta. Kanske både på gott och ont. Ångesten blev ju inte bättre då det var kaos på jobbet just den veckan. Hade lätt kunnat bryta ihop och gått hem. Men Rickard peppade mig under hela min arbetsvecka. Han fanns ett samtal eller sms bort så det gick ju ganska bra ändå. För så mycket som vi pratade den veckan; hade vi inte pratat på evigheter.

De kom hem och jag gick återigen på välbehövlig semester. Semester med barnen. Och min bästa vän Rickard. Det blev Stockholm, Allsång på Skansen och hotellövernattning. Vi tjejer blev bortskämda med besök hos frisör. Vi kalasade för Vilja. Hotellövernattning och Tomtits. Borås Djurpark och Ullared. Vi levde.
Men jag bröt ihop igen. Men han stod där vid min sida. Han såg till att min mamma tog barnen. Hotellövernattning i Stockholm utan barnen. Jag andades. Vi pratade. Pratade mera.

Smygandes börjar den intensiva hockeyperioden igen. En sjukskrivning som kväver mig igen. Jag intalar mig själv om att jag ska prioritera mig själv mera. Att på så vis leva. För att vi ska överleva Men jag ska vara ärlig, så är jag livrädd. Livrädd för att vi ska dö igen. 

Måste tyvärr låta barnens hockey ta mindre av vår tid. Det är galet att låsa varje helg för matcher och träningar. Även tjejerna måste få leva. Utflykter, lek med kompisar och ett umgänge med familjen utanför en ishall också.
Jag skyller inte på tjejerna och deras hockey. Jag skyller inte på något. Som föräldrar gav vi all vår tid för barnen, precis som föräldrar ska göra. Det är ju det föräldraskapet går ut på. Men vi glömde bort oss själva. Vi levde för tjejerna och deras hockey. Vi levde inte som familj. 

Jag är 31 år. Mamma till tre fantastiska döttrar. Fortfarande (tack vare betänketiden) gick med min allra bästa vän. Den man som är stark nog att orka. Orka fast vi dog. Orka ta oss fram levande igen.

Och uppbrotten och tiden isär? 
Kanske var vi snabba med att skriva på skilsmässoansökan.
Men ja, det var nyttigt för oss båda, trots att vi mådde dåligt. Vi fick tid att faktiskt tänka. Tankarna var ju precis överallt och ingenstans. Tid att tänka själva. Ur ett annat perspektiv. Resultatet blev bra.

Jag ser fram emot en levande höst. Utflykter med barnen, tid att leva med min allra bästa vän och make. Att få leva tillsammans igen. Vi lever försiktigt. En dag i taget med framtiden som mål. Vi lever inte som förr. Sakta men säker. Vi jobbar på oss, framtiden och livet. 

"Vi dog för att vi inte levde. Men det var inte vår tid att dö. Vi ska fortsätta leva."

Idag. I 10 år har jag fått säga; Jag älskar dig!