MarieHeikkilä

Vaknade upp till ytterligare en grå morgon nu i september. Hösten har kommit hit. Jag gillar hösten när den visar sig från sin fina sida. Solig, men kylig. Röd, gul och orange färg på trädens löv. Då är hösten magisk.

Själv är det inte lika magiskt med mig. Jag arbetade en dag. Nu är jag sjukanmäld och väntar på att vårdcentralen ska ringa upp. Det tar emot. För jag vill inte vara sjukanmäld eller sjukskriven heller. Men det går inte. Mina armar gör för ont och eftersom ingen plan är gjord så var detta det enda sättet till att komma tillbaka til min arbetsplats igen. Fast med en plan.

Det är ju i och för sig magiskt att få dricka kaffe med tända ljus i det lilla lugna här hemma. Men i det långa loppet så mår jag inte bra av det heller.

Torsdagens möte var alltså ett möte med mitt fack. Jag har sedan februari haft papper från läkaren om att jag inte kan utföra mina arbetsuppgifter på ett tillfredsställande sätt för varken mig eller min arbetsgivare. Läkaren råder därför till anpassade arbetsuppgifter för att jag inte ska få lika ont i mina armar under min arbetstid. Eller fritid heller för den delen. Men min arbetsgivare har inte gjort något och därför är jag återigen sjukskriven. Eller ska bli sjukskriven. Därav mötet med facket.

Facken står nu bakom min rygg. Eller jag kanske står tryggt bakom deras rygg? För nu hjälper de mig i processen för att få en rehab-plan och en chans att komma tillbaka till mitt jobb 100% utan kroppsliga problem. Alternativ få hjälp att komma på en lösning som kanske innebär ett annat jobb. Min fack-representat är alldeles grym. Jag har ett stort förtroende för honom och han anser att han har precis vad som krävs för att hjälpa mig. Och orken till det också, för jag har ingen ork.

Han har redan, trots mötet var i torsdags, pratat med min HR-chef för min förvaltning. Bett henne kalla mig och min chef för ett möte angående en rehab-plan. Och när jag blir kallad ska jag be om att mitt fack ska vara med och min representat följer med. Det känns tryggt! Rullarna är igång och det känns bra. Även om det känns skrämmande!

Att det ska behöva gå från februari till september för att få ihop en plan, det känns inte alls seriöst egentligen. Men nu ska allt bli bättre. Jag vill inget annat än att gå tillbaka till jobbet redan imorgon, jag är för plikttrogen för det. Men något inom mig säger att jag måste följa planen nu. Sjukskrivning, rehab-plan och sen tillbaka till jobbet 100%. Känns skönt att tänka framåt!
Att jag inte kontaktade facket tidigare. Och jag är evigt mig själv tacksam för att jag är med i facket. Kan ha känts helt onödigt, men nu när jag behöver dem så står de precis där jag behöver dem!

Det är min tur nu. Vinden ska vända!
Och nu ska jag dricka upp mitt kaffe innen det blir alldeles för kallt!