Är det verkligen min uppgift?
Idag kom det hem en glad men omplåstrad Meja från skolan.
Först öppnade hon plåstert på insidan av handen, mellan handleden och handflatan. Där hade hon minsann ramlat på gruset på skolgården när hon spelade boll med två av personalen. Då hade ena personalens fot hamnat tokigt mot Mejas fot och hon hade ramlat. Ingen fara med det. Sånt händer ju liksom. Men det såg bra otäckt ut och såret såg ut att svida en hel del.
Sen drog hon upp tröjan och visade att hon hade bränt sig på limpistolen under första lektionen. Ett brännmärke kanske stort som en gammal femtioöring. Skapligt rent ändå, men ändå så var skinnet liksom borta. Så jag vet inte exakt hur det hade gått till med blåsan som bör ha funnit där (då skinnet liksom är bortdraget typ).
Jag som är lite svag av mig vågade inte riktigt ringa till skolan för att ifrågasätta olyckan, så det fick Rickard göra. För såklart måste ju en olycksfallsrapport skrivas och så vidare. Då fick vi veta att det är vi som ska skriva rapporten. Blanketten finns att hämta på nätet. Sen lägger skolan till en kommentar när den väl är inskickad.
Då kände jag att det blev lite lustigt. Hur ska jag kunna formulera mig i en rapport när jag inte har någon aning om hur olyckan har gått till? Vem som var med Meja, då Rickard fick prata med fritidspersonalen dessutom. Inte läraren som höll i lektionen då olyckan hände.
Är det verkligen min uppgift att göra det? Ja, förmodligen eftersom jag är hennes mamma. Men jag måste alltså lyssna på min 8åring som ska förklara vad som har hänt och sen bara hoppas på det bästa.
Jag ringde dessutom ner till vårdcentralen för att få en tid, i alla fall till en sköterska, men hela telefonkön var full så jag får återkomma nästkommande vardag. Känns också lite lusigt. Inte för att det är någon större fara med Mejas sår, men jag vill ju få det dokumenterat och kanske till och med tvättat om det nu behövs. För det är ett krav från försäkringsbolagets sida. Att sjukvården ska ha behövt titta och gjort något på det. Imorgon är det jag som hänger på telefonen kan jag lova.
Meja är trots allt vid gott mod. Även om det svider lite så gör det inte henne så mycket. Jag vågar ju inte smörja med något som kan lindra svedan heller. Men det gör inget säger hon. Stora tjejen ❤
Sen drog hon upp tröjan och visade att hon hade bränt sig på limpistolen under första lektionen. Ett brännmärke kanske stort som en gammal femtioöring. Skapligt rent ändå, men ändå så var skinnet liksom borta. Så jag vet inte exakt hur det hade gått till med blåsan som bör ha funnit där (då skinnet liksom är bortdraget typ).
Då kände jag att det blev lite lustigt. Hur ska jag kunna formulera mig i en rapport när jag inte har någon aning om hur olyckan har gått till? Vem som var med Meja, då Rickard fick prata med fritidspersonalen dessutom. Inte läraren som höll i lektionen då olyckan hände.
Är det verkligen min uppgift att göra det? Ja, förmodligen eftersom jag är hennes mamma. Men jag måste alltså lyssna på min 8åring som ska förklara vad som har hänt och sen bara hoppas på det bästa.
Jag ringde dessutom ner till vårdcentralen för att få en tid, i alla fall till en sköterska, men hela telefonkön var full så jag får återkomma nästkommande vardag. Känns också lite lusigt. Inte för att det är någon större fara med Mejas sår, men jag vill ju få det dokumenterat och kanske till och med tvättat om det nu behövs. För det är ett krav från försäkringsbolagets sida. Att sjukvården ska ha behövt titta och gjort något på det. Imorgon är det jag som hänger på telefonen kan jag lova.
Meja är trots allt vid gott mod. Även om det svider lite så gör det inte henne så mycket. Jag vågar ju inte smörja med något som kan lindra svedan heller. Men det gör inget säger hon. Stora tjejen ❤
skriven
Tror inte allt detta är nödvändigt för ”bara” en brännskada. Skulle mina föräldrar hålla på och anmäla varje gång jag skadade mig i skolan hade de inte haft tid till annat.