MarieHeikkilä

är som att stå i kö för en känslomässigt tung berg-o-dalbana. Just nu när jag skriver dessa första års, vet jag inte ens om jag är redo att kliva ombord. Men jag kan ju alltid stanna denna karusell eftersom det är jag som kör den.

Många säger att ett nytt år innebär nya möjligheter, men man har ju trots allt en ny möjlighet till vad som helst varje dag när man vaknar upp. Det är i alla fall så jag ser det när jag vaknar, för året som gått, har trots allt gett mig både medgångar eller motgångar i alla mina möjligheter varje dag.

Året handlar inte om året heller egentligen. Det handlar om tiden. Och jag måste få börja med att skriva att få vara mamma till dessa tre godingar, har gjort mig till den människan jag är idag. Tiden med dem är det dyrbaraste jag har!

Som jag skrev så var år 2017 det mest psykiskt hemska år som jag genomgått.

Jag förlorade min mormor under våren. Det tog riktigt hårt på mig, även om jag inte ville visa det utåt. Men att få spendera den sista tiden med henne. Vaka vid hennes sida av sängen, gjorde mig på något sätt nöjd. Att jag fick vara där. Och nu under högtiderna så har jag saknat henne extra mycket. Att inte får hämta hem mormor på julafton eller nyårsafton. Hem hit. Det tog hårt på både mig och barnen. Men vi har ju varit vid hennes grav istället. Tänt ljus och lämnat blommor och bara varit.

Strax därefter tappade vi fotfästet. Vi föll handlöst ut i luften utan att ha något att greppa tag i. Under tiden jag var i luften mådde jag om sämst. Vikten rasade och jag var helt slut. Även om det bara var en kort stund då jag fumlade runt för att hitta något att ta i. Så mycket som jag grät och hur förstörd jag var. Jag kommer aldrig att glömma det.. För vi landade. Rickard landade på fötterna medan jag själv landade med ett magplask i en sjö utan vatten. Det kändes som så i alla fall; för även om jag hade landat så gjorde det så fruktansvärt ont i alla fall. Men där stod han på sina fötter och höll ut sin hand som jag äntligen kunde greppa tag i. Sakta fick jag snubbla mig upp på fötter igen. Skrapsår som skulle läkas under tiden vi tog oss fram under tidiga hösten. Ännu finns det ärr efter fallet och tiden jag reste mig. Men även ärr är något som kan vara fint.

Hösten innebar återigen en tid som sjukskriven för min del. Läkarbesök på flera olika håll men fortfarande utan orsak till varför. Men framtiden kanske har svaret. Det vet jag inte nu.

Hösten var även fantastisk på alla sätt och vis. För vi levde. Så mycket vi hittade på och göra med den ork jag hade och har. Familjeliv. Vi har gjort oss väl medvetna om att tjejernas idrott tar mycket tid för oss, men samtidigt har vi valt att dra ner på deras istider också. Dessutom när lagsammanhållningen inte fungerar för laget också. Då är det skönt att ta ett steg bak och låta tjejerna ha kul istället för att tvinga dem på något sätt.

Vintern kom och datumet då vår betänketid var nära. Vi valde att vända det tråkiga datumet till något annat. Så istället valde vi att förnya våra löften. Den dagen, sju år tidigare, när vi faktiskt blev man och hustru. En alldeles perfekt dag med våra familjer nära samlade tillsammans med oss.

Återigen förlorade jag en närstående. Att på julaftonsförmiddag få det samtal jag inte ville få. Det skar i hela mitt hjärta och jag brast i gråt. Att förlora honom var som att förlora en del av den arbetande jag. Vem är jag på mitt arbete utan honom? Ljugarbänken utanför verkstanden. Där han tröstade mig när jag bröt ihop på jobbet. Där han skrattade och busade med mina tjejer. Ännu har jag inte talat om det för dem. Och senast igår satt jag och läste ett sms från honom. Kan jag någonsin radera det? Det får tiden avgöra. Men just nu behöver jag ha det meddelandet kvar!

Att på nyårsafton få spendera hela dagen med dem som betyder det mesta för mig var precis det jag behövde. Firade Rickards lillebror som fyllde 30 år igår. Tjejerna uppförde sig alldeles perfekt och jag kan inte vara annat än stolt över dem. Att få 2 timmar tillsammans med tjejerna, Rickard, hans föräldrar och hans båda yngre bröder. Det var en alldeles perfekt bra start på år 2017 sista dag. För kvällen fick jag sen spendera med min mamma, min storasyster och mina två systersöner. God mat, fyrverkerier och bubbel i glaset innan tjejerna stupade i säng strax efter tvåans bingobricka var slut.

Jag har skrivit och raderat och skrivit igen. Det blir liksom inte bättre än såhär. Året har varit och kommer aldrig åter. Men vi kommer att minnas allt. Både de jobbiga och det glada. Vi går stärkta ur året. Eller om det är dagarna vi går stärkta ur?

Tiden går vi med i alla fall. Nytt år eller inte. För oss blir det bara en ny dag att leva, varje dag. En ny möjlighet varje dag.

Jag önskar er en god fortsättning på år 2018. Gör varje dag till en ny möjlighet!