MarieHeikkilä

Att skämsgränsen var vid 100 poäng var något jag fick höra en hel del om igår under dagen. Jag skulle nämligen iväg och bowla med Anna, Kristian och Rickard efter jobbet. Mamma vaktade tjejerna här på hemmaplan. Jag som sällan bowlar, är nått år sen jag gjorde det sist, tyckte jag kunde ställa upp för laget och komma sist. För då dålig trodde jag att jag var. Och när Rickard skulle gå och fixa vår bana så passade jag på att säga till honom att jag heter Morris och Anna heter Anita. I alla fall om man ska lyssna på dem på jobbet. Och på så vis så slapp jag skämmas allt för mycket. Eftersom mitt riktiga namn inte stod där i alla fall.

Nu kom jag inte sist men jag nådde avsolut inte ens nästan skämsgränsen. Att hamna på 66 poäng är något jag knappt bör skriva ens, men helt klart så hade vi det kul. Vi ska dock åka och bowla med barnen, så då får jag träna, tills nästa barnlediga kväll med dem.

Vi gick sedan vidare och åt en härlig middag på Pinchos innan vi hamnade på kroggatan och tog en varsin öl/cider/glas vin innan vi hittade en taxi utanför som tog oss hem. Vi var hemma strax vid halv tio, och mamma kunde på så vis gå hem och göra kväller. Ingen sen kväll men en riktigt trevlig kväll. Och så mycket som vi skrattade, det var ett under att mascaran satt kvar vissa stunder. 

Den lyckan och glädjen jag kände när jag kröp ner i sängen. Helt klart en riktigt bra laddning av batterierna efter en vabbande arbetsvecka.

Idag har jag återigen laddat mina batterier. Jag har nämligen fått umgås med min lillesyster, helt ensamma. Flera timmar. Jag hämtade upp henne redan vid tio och åkte till Västerås för lite shopping. Vi tog oss in till centrum, men sorgligt nog så märker man av även i den staden att centrumhandeln minskar, butiker stänger så lokaler ekar tomma. Vi passade dessutom på att äta en riktigt god lunch inne i centrum innan vi började köa ute på Erikslund istället. Helt klart ett välbesökt handelsområde vilket gjorde att vi knappt fick någon shoppingro. Men vi kom inte tomhänta hem.

Och att få vara med min lillesyster. Bara hon och jag. Det är något jag älskar. Vi kan sitta tysta hur länge som helst. Vi kan prata nonstop också. Det är något mellan oss som är obrytbart och det är något jag älskar! Strax vid fyra släppte jag av henne och åkte hem till min alldeles härliga familj.

Det blev middag och sen kröp vi alla upp i soffan och tittade på Mamma Mia - Here we go again. Underbar film som alla gillade. Men nog gillar vi första filmen bäst. I alla fall Ninja som kan varenda låt från den filmen. Kanske kan hon snart alla dessa låtar också. Om hon bara får lyssna på soundtracket hur mycket hon vill.

Nu sover ju tjejerna sedan en tid tillbaka och jag ska snart göra detsamma. Att vara vaken sent på kvällarna ger mig inte så mycket. Bättre att vakna tidigt och få ut mer av dagen på så vis!