MarieHeikkilä

Första arbetsveckan är gjord på nya jobbet och jag kände mig nöjd när jag stämplade ut på klockan. En intensiv informationsmässigt, men lugn arbetsmässigt. I alla fall för min del. Kanske inte för min kollega Annas del. Jag har varit helt slut på kvällarna, kan i och för sig bero på att jag kliver upp klockan fem, varje morgon för att hinna med allt.

Jag äter min havregrynsgröt, mitt ägg och dricker mitt kaffe innan vi väcker barnen och gör deras morgon. Rickard lämnar tjejerna i skolan och jag åker till jobbet. 

Det har tagit ett tag att komma i ordning också. Igår fick jag datorn, men inget inlogg till programmet som ska användas. Inte heller skärmar, men dockningsstation till datorn. Men idag efter lunchen var mitt inlogg klart och jag kunde börja utforska programmet lite på egen hand. Idag fick jag dessutom telefonen, men simkortet är inte aktiverat, så den börjar fungera på måndag. Hoppas jag. 

Jag har tyvärr för höga krav på mig själv. Anna peppar mig hela tiden. Att jag är duktig och att jag lär mig snabbt. Men jag känner mig ändå så galet osäker. Men samtidigt så känner jag att på denna vecka har jag ändå lärt mig. Någonting i alla fall. Nu när jag har eget så kan jag ju göra mer, än när jag delade dator med Anna. Så allt kommer att bli bättre, jag kommer bli bättre.

Men precis som ett litet barn, ny på förskolan, så vaknade jag upp med lite halsont idag. Men mer än så är det inte. Och jag hoppas det inte blir mer. Fast det hindrar inte mig till att fira. Fira tillsammans med min kollega och vän; Anna. Ett glas Cava här hemma.

Jag ser fram emot att fortsätta arbeta med Anna och allt hon lär mig. Det kommer att ta sin lilla tid, men det kommer bli bra i slutet!

Jag är stolt över mig själv. Och oerhört glad för min egen skull. Jag vet ju att vissa inte alls är lika glada för min skull och det tar ju emot att känna det. Men alla andra som faktiskt är glada för min skull väger upp allt det negativa i det hela. 

Solen skiner här hemma. Familjen har tagit helg. Blicka framåt hörrni!