Livet på rutin
Det går ganska snabbt att komma in i rutiner i vår familj. På både gott och ont.
Att jobba heltid har ju alltid varit målet för min del, men samtidigt måste jag nog erkänna såhär en bit in i arbetslivet igen att jag kan sakna att faktiskt kunna hinna med allt annat också. Förutom vardagens alla måsten.
Det positiva med mitt jobb är flex. Känns lite fel att tänka så när man endast jobbat två fulla veckor. Men det innebär att jag kan komma till jobbet redan vid halv sju och gå hem halv fyra. Bara den där halvtimmen på eftermiddagen gör riktigt mycket. Morgonen gör mig inte så mycket då Rickard lämnar tjejerna på fritids på morgonen. Så då kan jag stämpla in på jobbet och komma igång innan allt sen drar igång.
Men halvtimmen jag får på eftermiddagen, den är värd mycket för mig. Jag hinner åka hem från jobbet och påbörja dagens middag och så ladda om tvättmaskinen. För ibland har ju Vilja varit super snäll och startat tvättmaskinen när hon kommer hem från skolan.
Sen flyter allt bara på tills jag stupar i säng. Efter dagens middag tog Rickard med sig Vilja och Meja till ishallen då Vilja hade hockeyträning. Meja ville sitta på läktaren och titta. Själv tog jag hand om disken innan jag sen fick ta mitt kaffe i farten på väg till Ninjas basketträning.
Att ha aktiva barn är ju bra härligt, men allt det där spontana finns det liksom ingen plats för. Men så satt jag där, i en gympasal full med små barn som dunkade bollar i golvet samtidigt som de pratade högre än högst. Jag ville fly. Så där och då bestämde jag mig för att ta en kort löprunda när jag kom hem.
Fick vänta in Rickard, Vilja och Meja innan jag gjorde mig klar. Meja bytte också om och följde med. På en runda i alla fall. 1 kilometer sprang hon med mig. Och endast två korta pauser för att hosta lite för hennes del. Trots medicin innan vi började springa. Efter första varvet så släppte jag av henne hemma och tog mig ett varv till.
Note-to-self: Köp en egen reflexväst för löpning. Att låna Ninjas funkade ju denna gång i alla fall. För hennes väst var bättre än ingen väst.
2,2 kilometer på 17,32 minuter kanske inte är någon jätte bra tid, men med en förkylning i ryggen och att detta fick bli min första ansträngning på 2 veckor så är jag riktigt nöjd ändå. Dessutom är lederna inne i ett skov nu, men för det värsta bara u armbågar och fingrar. Benen funkar som de ska.
När jag väl kom hem igen efter min runda så kände jag på något vis en seger. En seger på att bryta rutinen. Rickard fixade kvällningen här hemma med tjejerna så lagom när jag hade duschat så var det dags att krypa ner i soffan och läsa ett kapitell ur boken för tjejerna.
Nu är tjejerna nattade och jag ska själv ta och göra mig redo för sängen. Tidigt, jag vet. Men klockan ringer bra tidigt på mornarna nu för tiden. Jag gillar ju sömn så..
Att jobba heltid har ju alltid varit målet för min del, men samtidigt måste jag nog erkänna såhär en bit in i arbetslivet igen att jag kan sakna att faktiskt kunna hinna med allt annat också. Förutom vardagens alla måsten.
Det positiva med mitt jobb är flex. Känns lite fel att tänka så när man endast jobbat två fulla veckor. Men det innebär att jag kan komma till jobbet redan vid halv sju och gå hem halv fyra. Bara den där halvtimmen på eftermiddagen gör riktigt mycket. Morgonen gör mig inte så mycket då Rickard lämnar tjejerna på fritids på morgonen. Så då kan jag stämpla in på jobbet och komma igång innan allt sen drar igång.
Men halvtimmen jag får på eftermiddagen, den är värd mycket för mig. Jag hinner åka hem från jobbet och påbörja dagens middag och så ladda om tvättmaskinen. För ibland har ju Vilja varit super snäll och startat tvättmaskinen när hon kommer hem från skolan.
Sen flyter allt bara på tills jag stupar i säng. Efter dagens middag tog Rickard med sig Vilja och Meja till ishallen då Vilja hade hockeyträning. Meja ville sitta på läktaren och titta. Själv tog jag hand om disken innan jag sen fick ta mitt kaffe i farten på väg till Ninjas basketträning.
Fick vänta in Rickard, Vilja och Meja innan jag gjorde mig klar. Meja bytte också om och följde med. På en runda i alla fall. 1 kilometer sprang hon med mig. Och endast två korta pauser för att hosta lite för hennes del. Trots medicin innan vi började springa. Efter första varvet så släppte jag av henne hemma och tog mig ett varv till.
Note-to-self: Köp en egen reflexväst för löpning. Att låna Ninjas funkade ju denna gång i alla fall. För hennes väst var bättre än ingen väst.
När jag väl kom hem igen efter min runda så kände jag på något vis en seger. En seger på att bryta rutinen. Rickard fixade kvällningen här hemma med tjejerna så lagom när jag hade duschat så var det dags att krypa ner i soffan och läsa ett kapitell ur boken för tjejerna.
Nu är tjejerna nattade och jag ska själv ta och göra mig redo för sängen. Tidigt, jag vet. Men klockan ringer bra tidigt på mornarna nu för tiden. Jag gillar ju sömn så..
