Små steg varje dag..
Långsamt leder också framåt..
Det har varit en tung period för mig den senaste tiden. Kroppen är inte alls så som den bör vara vilket gör att det tar hårt på huvudet också. Det syns ju inte på utsidan, vad jag krigar mot på insidan.
Jag vill helst inte prata om hur min kropp är just nu. Vill helst bara glömma allt som hänt och låssas som om kroppen är precis som innan olyckan. Ofta när någon frågar så svarar jag; Det är okej. För det är så jag vill att det ska vara. Och även så vill jag slippa alla följdfrågor.
Jag vill inte att folk ska tycka synd om mig, men jag vill att folk ska förstå. När jag själv har svårt med acceptansen så är det ännu tyngre när folk i min närhet inte har förståelse. Det gör mig så himla ledsen. Jag gör så gott jag kan, även om det inte är tillräckligt för vissa.
Just nu går jag hos en fysioterapeut och får sjukvårdande behandlig, men vi ska gå långsamt fram. För långsamt leder också framåt. Nu har jag 4 övningar som jag ska göra tre gånger om dagen. För vem som helst så ser övningarna ut som en barnlek, men för mig är det svårt och tungt.
Just nu fungerar min vardag faktiskt bra. Jag har en otroligt förstående chef. Som har sagt att jag får jobba hemma på eftermiddagarna för att slippa en halvtidssjukskrivning. För livet är inte bara jobb till 100%. Jag är även en mamma, en fru och en vän. Så även dessa saker måste fungera i vardagen. Jag vet att jag behöver vila också och det gör jag. För jag är långt ifrån så aktiv som jag varit tidigare.
Jag vet egentligen inte vart jag ville komma med dessa ord. Är väl en del i arbetet med att finna acceptansen. Även om samtal senare i behandlingen förmodligen kommer att ske.
Små steg varje dag.
Jag vill helst inte prata om hur min kropp är just nu. Vill helst bara glömma allt som hänt och låssas som om kroppen är precis som innan olyckan. Ofta när någon frågar så svarar jag; Det är okej. För det är så jag vill att det ska vara. Och även så vill jag slippa alla följdfrågor.
Jag vill inte att folk ska tycka synd om mig, men jag vill att folk ska förstå. När jag själv har svårt med acceptansen så är det ännu tyngre när folk i min närhet inte har förståelse. Det gör mig så himla ledsen. Jag gör så gott jag kan, även om det inte är tillräckligt för vissa.
Just nu går jag hos en fysioterapeut och får sjukvårdande behandlig, men vi ska gå långsamt fram. För långsamt leder också framåt. Nu har jag 4 övningar som jag ska göra tre gånger om dagen. För vem som helst så ser övningarna ut som en barnlek, men för mig är det svårt och tungt.
Just nu fungerar min vardag faktiskt bra. Jag har en otroligt förstående chef. Som har sagt att jag får jobba hemma på eftermiddagarna för att slippa en halvtidssjukskrivning. För livet är inte bara jobb till 100%. Jag är även en mamma, en fru och en vän. Så även dessa saker måste fungera i vardagen. Jag vet att jag behöver vila också och det gör jag. För jag är långt ifrån så aktiv som jag varit tidigare.
Jag vet egentligen inte vart jag ville komma med dessa ord. Är väl en del i arbetet med att finna acceptansen. Även om samtal senare i behandlingen förmodligen kommer att ske.
Små steg varje dag.