Det syns inte utanpå..
Hur det känns inuti..
Stundom tappar jag greppet. Så länge jag har döljt hur dåligt jag faktiskt mått sedan olyckan. Självklart har jag bra dagar och de är betydligt fler än de dåliga dagarna. Men så kommer det då en släng av dåliga dagar; då jag helst bara vill dra täcket över huvudet och inte göra något. Jag har aldrig låtit mig göra det dock. Vilket jag ofta ångrar. För varför låter jag inte min hälsa gå först för? Aldrig har jag haft en "sjukdag" från jobbet sedan olyckan. Ibland tycker jag att det är ett under att jag står upp alla dagar. De dagar som är värst jobbar jag hemifrån, får längre vila på lunchen eftersom jag slipper restiden, vilar hela eftermiddagen då Rickard får ta tjejernas träningar samt matlagning, möjligtvis även tvätt. Dessa dagar kommer jag knappt upp i 4000 steg på hela dagen, för det går bara inte. Jag skulle lika bra fått ihop 0 steg dessa dagar.
Den ständiga fasaden om att; "Jo men det är bra" eller "Ja, det gör lite ont men jag klagar inte". Det har pågått alldeles för länge. För det är inte bra. Och det gör jäkligt ont många dagar. Jag vet att mitt humör påverkas av hur min kropp mår dag för dag. Vilket tyvärr kan falla ut på andra som inte vet att min kropp inte mår bra just nu. Vilket är jobbigt då jag tidigare var världens gladaste person. Jag saknar liksom henne, mitt gamla jag.
Mitt huvud är trött. Hjärntrötthet som det så fint ska kallas. Inte att jag gått in i väggen, utan mer att allt är bara trött. Alla intryck, rörelser, ljud och ljus. Bristen på avslappning och återhämtning. Nedstämd. Synnedsättning (tackar gudarna för ny synundersökning nästa vecka).
Men så kommer det dagar då jag är full av liv. Vill åka till köpcentrum och shoppa, gå promenader med familjen, hitta på andra roliga saker. Träffa vänner. Köra bil tills jag inte har någon diesel kvar. Då får jag lite ångest över att jag får må bra. För varför får jag inte må bra alla dagar? Det finns många gånger sedan olyckan som jag har avbokat mina vänner för att jag inte orkar. Lusten och glädjen finns inte trots att den fanns där när det bokades. Och då hamnar jag i sängen (för soffan är oftast upptagen av barnen.)
Det värsta med detta är att inte bli tagen på allvar. Ingen ser hur jag mår inuti. Jag går inte runt med en krage runt halsen för att hålla nacken stadig; då kanske folk hade haft mer förståelse. Om jag skulle säga att jag inte mår så bra på grund av olyckan så kan inte folk förstå, för det syns inte.
Idag hade jag en telefontid med min fysioterapeut på vårdcentralen. Hon har varit helt fantastisk i min rehabilitering. Förstått när min kropp backat 2 steg fast jag vid förra besöket hade gått framåt 1 steg. Hon förstod; skynda långsamt. Nu har det gått över ett halvår sedan olyckan och det är dags för ett nytt steg i rehabiliteringen, även en ny fysioterapeut ska jag få träffa. En som är inriktad på andra metoder. Jag hade samtalet klockan 13 idag och har redan glömt vad hon sa. Jag minns inte exakt. Under samtalet grät jag. Något släppte och allt kom ut.
Det värsta var att Vilja var hemma och fick höra mitt samtal. Och min gråt. Jag har aldrig visat mig så svag för barnen. Jag har förklarat på ett så bra sätt som möjligt att jag har ont och inte kan göra vissa saker med dem eller för dem. De och andra sidan är väldigt hjälpsamma med massage eller använda massage-pistolen på min nacke, skuldror och ländrygg. Men just att Vilja fick se mig bryta ihop i telefonen var skämmande för mig. Jag kunde inte hejda mig. Det slutade med att hon grät och jag fick trösta henne.
På måndag ska jag ringa ner till vårdcentralen igen. Då boka tid för att få komma till psykolog eller KBT (kognetiv betendeenterapi) och möjligt en arbetsterapeut. Detta är inte hållbart längre. Jag orkar bara inte.
Nu är det inte meningen att jag vill att folk ska tycka synd om mig. Men jag vill att folk ska förstå att tungt. Jag gör mitt bästa varje dag, även om det uppenbarligen inte är det bästa för mig; så gör jag det bästa av mina dagar. Även om jag uppenbarligen har prioriterat fel alldeles för länge.
Jag har bara en kropp och knopp så den bör jag ju vara jäkligt rädd om ändå.
Ta hand om er!
Den ständiga fasaden om att; "Jo men det är bra" eller "Ja, det gör lite ont men jag klagar inte". Det har pågått alldeles för länge. För det är inte bra. Och det gör jäkligt ont många dagar. Jag vet att mitt humör påverkas av hur min kropp mår dag för dag. Vilket tyvärr kan falla ut på andra som inte vet att min kropp inte mår bra just nu. Vilket är jobbigt då jag tidigare var världens gladaste person. Jag saknar liksom henne, mitt gamla jag.
Mitt huvud är trött. Hjärntrötthet som det så fint ska kallas. Inte att jag gått in i väggen, utan mer att allt är bara trött. Alla intryck, rörelser, ljud och ljus. Bristen på avslappning och återhämtning. Nedstämd. Synnedsättning (tackar gudarna för ny synundersökning nästa vecka).
Men så kommer det dagar då jag är full av liv. Vill åka till köpcentrum och shoppa, gå promenader med familjen, hitta på andra roliga saker. Träffa vänner. Köra bil tills jag inte har någon diesel kvar. Då får jag lite ångest över att jag får må bra. För varför får jag inte må bra alla dagar? Det finns många gånger sedan olyckan som jag har avbokat mina vänner för att jag inte orkar. Lusten och glädjen finns inte trots att den fanns där när det bokades. Och då hamnar jag i sängen (för soffan är oftast upptagen av barnen.)
Det värsta med detta är att inte bli tagen på allvar. Ingen ser hur jag mår inuti. Jag går inte runt med en krage runt halsen för att hålla nacken stadig; då kanske folk hade haft mer förståelse. Om jag skulle säga att jag inte mår så bra på grund av olyckan så kan inte folk förstå, för det syns inte.
Idag hade jag en telefontid med min fysioterapeut på vårdcentralen. Hon har varit helt fantastisk i min rehabilitering. Förstått när min kropp backat 2 steg fast jag vid förra besöket hade gått framåt 1 steg. Hon förstod; skynda långsamt. Nu har det gått över ett halvår sedan olyckan och det är dags för ett nytt steg i rehabiliteringen, även en ny fysioterapeut ska jag få träffa. En som är inriktad på andra metoder. Jag hade samtalet klockan 13 idag och har redan glömt vad hon sa. Jag minns inte exakt. Under samtalet grät jag. Något släppte och allt kom ut.
Det värsta var att Vilja var hemma och fick höra mitt samtal. Och min gråt. Jag har aldrig visat mig så svag för barnen. Jag har förklarat på ett så bra sätt som möjligt att jag har ont och inte kan göra vissa saker med dem eller för dem. De och andra sidan är väldigt hjälpsamma med massage eller använda massage-pistolen på min nacke, skuldror och ländrygg. Men just att Vilja fick se mig bryta ihop i telefonen var skämmande för mig. Jag kunde inte hejda mig. Det slutade med att hon grät och jag fick trösta henne.
På måndag ska jag ringa ner till vårdcentralen igen. Då boka tid för att få komma till psykolog eller KBT (kognetiv betendeenterapi) och möjligt en arbetsterapeut. Detta är inte hållbart längre. Jag orkar bara inte.
Nu är det inte meningen att jag vill att folk ska tycka synd om mig. Men jag vill att folk ska förstå att tungt. Jag gör mitt bästa varje dag, även om det uppenbarligen inte är det bästa för mig; så gör jag det bästa av mina dagar. Även om jag uppenbarligen har prioriterat fel alldeles för länge.
Jag har bara en kropp och knopp så den bör jag ju vara jäkligt rädd om ändå.
Ta hand om er!