MarieHeikkilä

Från den 9de februari..

Äntligen så släpps restriktionerna. Hurra tänker samhället. Men jag känner; skynda långsamt. Smittspridningen är ju fortfarande väldigt hög och för mig ganska nära då skolorna är ganska hårt drabbade och därmed runt hörnet om mina barn.

Jag kommer inte att packa ihop och springa tillbaka till kontoret. Även om jag var på tillfälligt besök där idag några timmar, vilket var väldigt trevligt. Att träffa andra kollegor som inte ingår i min avdelning alltså. Men jag tänker inte skynda tillbaka direkt på heltid. Någon förmiddag här och någon eftermiddag där i alla fall februari ut. 

Jag tänkte inte heller skynda mig ut på dansgolvet och dansa till lamporna tänds mitt i natten. Men jag tänker gå ut och äta middag på måndag då min fina kusin fyller år. Hur många går ut och äter middag en måndag i vanliga fall. 

Inte heller tänker jag spendera mina lediga helgdagar med att besöka alla stora köpcentrum i närheten. Nog för att online-shopping är smidigt men jag har ändå saknat att kunna klämma och känna på produkter jag ska köpa. Men det får också vänta. 

Trots att restriktionerna hävs så har vi alla ett eget ansvar fortfarande. 

Tjejernas träningar samt matcher (som inte blivit inställda på grund av sjukdom) har fått gått i första hand. Om vi kunde hålla oss mot att röra oss så kunde de få fortsätta träna var vår tanke. Vi har valt att inte ha kompisar över efter skolan så att tjejerna kan träna. Och jag tror att träningen håller tjejernas immunförsvar på hugget då de enbart varit lätt förkylda de senaste två åren. Så deras träning har legat i fokus. Och kommer att fortsätta med det också. Som oftast har dessutom bara en av oss föräldrar åkt dit för att minska antalet människor på plats. 

Så tack Sverige för att vi har hållt i och hållt ut. Det vänder nu.
Men jag tänker skynda långsamt, spelar ingen roll vad folk säger. 

Nu ska jag ladda upp för barnens träningar hela kvällen.