MarieHeikkilä

För ett par dagar sen lade jag ut denna bild i min Instastory. 5 färger som representerar de klänningar som jag stod i valet med inför den kommande galan jag ska på nästa vecka. Dessa 5 klänningar hade jag att välja mellan och alla jag frågade sa olika. Så det var ju svårt att få hjälp. Och jag behövde verkligen hjälp, för jag visste inte vilken jag skulle välja.

Då skrev min barndomskompis Christine att hon hade några klänningar som kunde passa gala som jag fick testa och se om det var något på som passade mig. Nu bor ju inte hon i vår hemstad längre men kommer ju hit varje dag ändå typ. Så idag hade hon ändå ärende här så då svängde hon förbi. 

Trots att det är säkert 10 år sen vi träffades så var det precis som om det vore igår. Och vi stod och pratade om allt mellan himmel och jord. Som tur är så lånade jag ju en påse med klänningar så det innebär att vi snart måste ses igen. 

Och ja. I den påsen fanns just DEN klänningen. Tyvärr vill jag inte visa den här då endast ett fåtal, räkna 5 stycken, fått se den på mig och så får det nog förbli tills fredag då galan är.

Men där stod jag i klänningen och kände mig precis som förr. 
För ungefär 22 år sen, på högstadiet, så hade jag ofta kläder från Christine. På något vis älskade jag att låna kläder av henne så snart vi skulle göra något. Så det var underbara barndomsminnen som värmde mig inombords medan jag såg på mig själv i spegeln.

Och som jag kände mig vacker. Klädd i klänningen, de nyinköpta skorna som köptes samtidigt som tjejerna köpte sina avslutningsskor, örhängen och hårband som mamma köpte till mig, plånboken i handen. Och jag kände själv att jag strålade.

Denna kläd-ångest inför galan släppte tack vare Christine. Som jag är lycklig och längtar till fredag då August Stenmansgalan går av stapeln för första gången.