Står till och framsteg
Fortfarande skynda långsamt..
Idag var jag på återbesök hos min fysioterapeut. I och med att jag muskel-mässigt i överkroppen känner mig starkare så fick jag nya övningar att göra. Samtidigt som jag fick godkänt att börja köra övningarna på gym med de allra lättaste vikterna som finns i utbudet. Om detta beror på den väldiga vilan och icke-stressen jag känt den senaste veckan vet jag inte. Kanske blir det bakslag, men då får jag ta det sen. För just nu mår ju även huvudet lite bättre.
Vad som står till så är det ju den inre skadan i nacken. Där stretchningen är värst. Att sräcka på nacken till och från när jag känner mig stel fungerar ju utan problem. Men de övningar som ska stärka upp den inre skadan gör att jag blir lätt illamående och blir lite yrslig. Det är dock bara att skynda långsamt fram även där. Får göra så mycket som känns bra för mig. Det är ingen stress om att jag ska klara en viss del nu och så, utan helt efter min egna kropps förmåga.
Även om jag mår bra just nu så kommer det ju såklart tankar och känslor som sköljer över mig. Men på något sätt så kommer jag på att livet är ju faktiskt bra. "Life doesn't have to be perfect to be wonderful." Så jag låter tankarna och känslorna komma, bearbetar dem, och så tar jag nya tag.
Nu är det ju inte så att jag orkar vara igång 24/7 igen som jag varit tidigare. Kroppen behöver fortfarande en vila mitt på dagen. Kroppen har dock även mått bra av lite aktivitet de senaste dagarna - i form av promenader och en cykeltur efter jobbet eller på kvällskvisten. Varken långa eller snabba aktiviteter, men ändå rörelser.
Nytt besök om 3 veckor igen.
Vad som står till så är det ju den inre skadan i nacken. Där stretchningen är värst. Att sräcka på nacken till och från när jag känner mig stel fungerar ju utan problem. Men de övningar som ska stärka upp den inre skadan gör att jag blir lätt illamående och blir lite yrslig. Det är dock bara att skynda långsamt fram även där. Får göra så mycket som känns bra för mig. Det är ingen stress om att jag ska klara en viss del nu och så, utan helt efter min egna kropps förmåga.
Även om jag mår bra just nu så kommer det ju såklart tankar och känslor som sköljer över mig. Men på något sätt så kommer jag på att livet är ju faktiskt bra. "Life doesn't have to be perfect to be wonderful." Så jag låter tankarna och känslorna komma, bearbetar dem, och så tar jag nya tag.
Nu är det ju inte så att jag orkar vara igång 24/7 igen som jag varit tidigare. Kroppen behöver fortfarande en vila mitt på dagen. Kroppen har dock även mått bra av lite aktivitet de senaste dagarna - i form av promenader och en cykeltur efter jobbet eller på kvällskvisten. Varken långa eller snabba aktiviteter, men ändå rörelser.
Nytt besök om 3 veckor igen.