MarieHeikkilä

När den hemska träningsvärken gav sig i benen så tog jag mig ut på löprunda igen. Samma håll på rundan, trots att jag skrev i förra löp-inlägget att jag skulle ta det åt andra hållet.

Stegen kändes till en början väldigt lätta och huvudet tänkte att detta klarar jag hur lätt som helst. Men redan efter första kilometern så ville jag sluta springa. Gärna krypa ihop i fosterställning på marken och inte röra mig en meter till. Men så kom jag fram till området där det finns lite hus. En liten familj var ute och gick och jag kunde inte stanna och börja gå då. Jag fick ett tvång i huvudet att jag var tvungen att passera dem och försvinna bakom krönet innat jag kunde ta en paus. Då hade jag redan passerat två kilometer så jag var nöjd med det. Gick bara nån minut innan jag var på spring igen.
Men benen kändes ändå tunga på något vis hela vägen hem. Men jag ville hem så jag lyfte blicken och då gick det lite lättare. 

Det blev 1 minut bättre denna gång. Kändes inte som om jag skulle klara det när tjejer på Runkeeper började prata vid 20 minuter och jag insåg hur långt hem jag hade. Men jag gjorde allt för att inte höra henne en gång till. Och det gick! 

Att sitta på trappen efter rundan gör mig gott. Det blåste kyligt men jag var glad. Drack vatten och lyssnade på både fåglar och bilar. 

Vi får väl se om jag ens kommr ur sängen imorgon. Jag ska äta upp min ProPud med smak av chokladboll och dricka upp mitt vatten. Sen lär jag nog stupa i säng. Idag var jag konstigt nog trött efter rundan och duschen!
Nya tag i morgon helt enkelt!

God kväll kära ni!